alpinelegends

Efter en helg med 60-års fest och grävmaskinsuppdrag på gården så
bestämde vi oss igår för att göra en liten söndagstur. Söndagsturer har varit
ett stående inslag i Strynsommaren de senaste åren, men denna sommaren
har det varit lite sämre på den fronten. Kråkenes har varit på tapeten ett par
gånger och nu blev det äntligen av.



Jag och Lian fick med oss Anita, Asbjörn och Björn Inge på utflykten, packade
bilen och siktade på staden Målöy ute vid kusten. Efter det så var det bara
att följa den slingrande vägen så långt ut mot Atlantkusten som möjligt.



Vägen blev smalare och smalare innan vi till slut gjorde en sista vänstersväng
upp till fyren.



Väl framme så fylldes hela kroppen av storslagenhet. Snacka om att vara
ett med, och beroende av naturen. Nu var vädret i och för sig hyfsat när vi
var där. Ingen direkt vind men ändå ganska rejäla vågor. Värdinnan på 
Kråkenes berättade att vi bör komma tillbaka i november efter några dagar 
med stormvindar från nordväst. Då sköljer vågornas skum upp över byggnaden
trots att den ligger nästan 50 meter över havet.



Vi parkerade bilen och gav oss ut på en liten vandring i det magiska landskapet.
Fick en del vibbar av att vara i Skottland, men detta var faktiskt ännu vackrare.



Vi tog oss över några små fjäll innan vi gick ner till den lilla kyrkan och hamnen
i Kråkenes för att kolla in hur man över huvud taget kan få för sig att lägga till
med båten här.



Väl nere i den lilla småbåtshamnen så blev vi inte mycket klokare. Kan inte 
vara många dagar om året som det går att lägga till här. Förklarar kanske
varför kyrkogården är så välfylld och ligger precis i närheten.



Tror ni att dessa träden har varit med om ett par vindpustar från Atlanten?



Inte ens Lian som är känd för att bada i de flesta lägen vågade hoppa i denna
gång. Fruktansvärda naturkrafter samtidigt som de hade en stor dragningskraft
på oss.



På vägen tillbaka så sprang vi självklart på ett gäng Dahu-får. Verkar som 
att det finns fler arter i Norge än i Alperna.



Hemma vid fyren så dukade vi upp en rejäl buffé av räkor och vitt vin. 



Sedan var det bara för Lian att gå upp på en klippa och vänta in lite orgeltoner
medan solen gick ner i väster strax innan midnatt.



Efter lite frågesport kröp vi till sängs och somnade in till vågornas brus. 
Vi vaknade av att regnet piskade mot fönstret men det hörde liksom till. 
Sällan har väl regn och rusk passat bättre. Kråkenes Fyr kan varmt rekommenderas
och passar perfekt för mindre grupper som behöver komma bort och prata
lite utan livets vanliga måsten. 15 sängar står till förfogande.

Mindre än två timmar senare så sitter jag nu här hemma framför brasan på
Graff igen medan regnet fortfarande öser ner.

KEEP VISITING LIGHT HOUSES   

Johan