alpinelegends

Det skulle bli vackert väder imorgon också. Och nästa gång jag kommer
tillbaka till Alperna är det redan höst. Jag ville upp. Berget kallade. Jag
kollade lite kartor och bestämde mig för att ta tåget till Servoz och gå upp
i en granndal till Chamonix förbi Mont Buet, som även kallas Damernas
Mont Blanc, och ner i Vallorcine.
Jag packade snabbt min ryggsäck och cyklade ner till tågstationen, men
missade tåget med 1 minut. Plan B = lokalbuss till Grand Bornard. Köpte
en karta på pressbyrån och börjar gå upp mot hyttan Gramusset 2164 möh.

 

Här ser vi halva Aravis.
 


Pointe Percée heter den högsta toppen 2750 möh som jag bestämde
mig för att gå runt. Till höger ser vi passet Col des Verts 2499 möh



På den här turen mötte jag många märkliga djur. Här ovan en förstenad
dinosaurie.



Hyttan Gramusset som drivs av Club Alpin Francais med sin lift för
förnödenheter.



Här tränar nästa generation klättrare.

 

Säga vad man vill om livet i bergen, men vackert är det.



Dagens första 350 höjmeter till Col des Verts. Nu förstår man varför
det heter toppkam, eller hur?



En liten familj med stenbockar som nyfiket tittar på ...??



Skyltar som gör en mer än lovligt förvirrad. Jag hittade dock ner till
Chalets des Doran 1495 möh där jag fick en utsökt ostomelett och en
liten grönsallad trots att klockan bara var 11.05. Sen bar det uppför
nästan 830 höjdmeter med solen i nacken. 



Mont Blanc med ett begynnande moln tyder på ett annalkande väder..

 

På andra sidan Col de Forclaz, som torde vara alpernas vanligaste namn
på bergspass, låg den här flocken Stenbockar. Imponerande med tanke
på att djuret är sällsynt och även fridlyst.



För den skarpögde... en stor flock får under uppsikt av två enorma
fårhundar. Skyltar varnar för att närma sig flocken ty hundarna är
tränade att även hålla vargen borta..



Här nedan syns La Vallée d'Arve och motorvägen mellan Geneve och 
Chamonix. Nu återstod bara 1400 höjdmeter ner till Magland som den
lilla byn hette där jag tänkte ta tåget.



Men innan dess var jag tvungen att ta mig nerför Le Passage de Saix.
De rostiga vajrarna ingav inget större förtroende.
Brant var det och mycket lösa stenar som fallit von oben...



Så här såg det ut nerifrån och jag undrade hur i hela friden jag lyckades
ta mig ner. Ner kom jag dock och sen hade jag bara 1200 höjdmeter
kvar till tågstationen. Jag sov gott  den natten.

HIKING IS GOOD FOR YOU.
Peffe