alpinelegends

Real men walk up. Inga liftköer. Eftersom det inte finns några liftar. Så
här är det inte mkt att orda om; Gillar du inte Randonné, ski touring,
skidalpinism-, kärt barn har många namn, så gör dig icke besvär. Men
jag skulle i så fall råda dig att kanske tänka om. Här finns nämligen så
många orörda jätteåk att vilken puderräv som helst borde bli frälst.
Jag fick en bok som heter Charamaio, 108 skidalpina turer i Val Maira, för
tre år sen. Fascinerande flygfoton med röda pilar som enkelt pekar ut
uppväg och utförsåk. Jag blev bergtagen. Jag var på väg redan i dec
2008, men som ni minns var förra vintern varga- redan i dec. Så
den dan jag skulle åka var i princip hela dalen insnöad och den mesta-
dels tre meter smala slingrande serpentinvägen på dalens sydsida var
bommad på obestämd framtid. Lavinerna avlöste varandra. Sen gick
hela vintern utan att jag kom iväg. Illa. Nu ville jag tillbaks. Jag tog av
motorvägen i Cuneo och letade mig upp i dalen tidig morgon. Nånstans
mellan Limone Piemonte och Monviso, nära den franska gränsen i de
italienska sydalperna hittade jag ett nytt paradis, Val Maira........



Ett av många åk med ca 1000 meters fallhöjd; Valletta. Nånstans mitt
i Val Maira tog jag av i en tvärdal som letade sig upp mot skuggiga nordsidor.
I den ständiga jakten på den skygga legendaren il Dahu, så var det inte
tu tal om att detta var Dahutäta trakter och mycket riktigt...



Campingen Lou Dahu (åter igen ny stavning:) i kombination med Wakan
Tanka, Siouxindianernas Gud, fick ju i alla fall en gammal prärieindian
som mig att känna sig i de sälla jaktmarkerna!

Jag följde vägen upp till den lilla avlägsna byn Preit på 1600 möh, där
jag tänkt börja mitt turande. Var rädd att jag skulle få orientera mig själv
genom busksnår och bäckraviner i jakt på nån skylt som sa att jag var
på rätt väg upp för berget, men ack vad jag körde rätt denna gång. Vid
vägens slut låg restaurangen och hotellet Mascha Parpaja och bara väntade
med frukost och varmt välkomnande av ägarna Beppe och Jenny.



Efter all info jag möjligen behövde så var det bara att följa de synliga
spåren upp för dalen och mot de hägrande topparna och åken runt om-
kring. Jag valde La Meja som är en topp på dryga 2700 möh och en av
de vackraste och mest karakteristiska topparna i området. Men det skulle
snart visa sig att det fanns minst 107 andra turer att göra i det mäktiga
området, om inte fler...



Under den mäktiga La Meja-klippan var vi ett gäng hungriga skidåkare
som njöt av både uppförs- och utförsåkningen. Det visade sig ligga ca
30 cm champagnepuder hela vägen ner till dalen på 1700 möh.....:)



Cassorso-kanalen gör sig tydligen bäst i februari-mars så jag sparar den
till nästa besök. Sved lite men det tar sin tid att huda upp den 800 höjd-
meter långa couloiren. Men vilket sagolikt åk.

Väl nere i Preit igen så var det hög tid för lite höghöjdsgastronomi. Jenny
var på om möjligt ännu bättre humör och levererade den ena delikatessen
efter den andra på en lunchtallrik, eller vad sägs om Castelmagno-ost,
jordärtskocks-sufflé, lardo från Cuneo, spicy zucchini och ägg med ton-
fiskkräm..... Helt otroligt! Kan bara hända i en liten håla, om hålan ligger
i Italien.



Beppe är den enda personen som är skriven i Preit. Husen har en nästan
tusenårig historia, och inte nog med den övermysiga baren, de sagolika
husen draperade i en meter fluff-fluff eller den underbara restaurangen,
de har ett antal fantastiska fina rum att spenera natten i också.



Inte för att man kan klaga när man själv bor i ett härligt hus på 1700 vid
Monterosas fot, men det var inte utan att jag fick lust att bosätta mig
rakt av i lilla Preit!



Håll höjd! Never stop exploring! /daHultberg från La Mejas nordsida