alpinelegends

Vad gör man med en manisk måndag morgon. Slår ihjäl den i förtid helt
enkelt! Uppstigning 05 00 och på med hikingkläderna och den packade
ryggan.



Okej, det var becksvart till en början. Men eftersom kunde man också
se stigen man gick på. Så här andra veckan i september är bergen
avfolkade och det kan mycket väl vara optimala temperaturer för lite
bergsvandring, med magiska soluppgångar över Monterosa till exempel.
De enda jag mötte på vägen upp genom Nanadalen var kossorna. Till
en början....



Precis när solen behagade bryta horisonten sprang vi på den här trevliga
familjen Stenbock. Sex praktexemplar som inte var det minsta skygga,
utan lät oss närma oss ordentligt. Till slut satt jag 3 meter från pappa
Stenbock, uppskattningsvis 100 kg bockmuskler och sammanlagt två
meter räfflade horn. Tittade i hans snälla stora ögon och undrade om
kanske han sett till nån dahu i sina dagar.



Stenbocken, bouquetin på franska, stambecco på italienska, framlever
sina dagar på soliga sluttningar vanligtvis mellan 2100 - 2700 möh.



Efter en kvarts häng med våra nya kompisar var det dags för fortsatt
bestigning. Målet var 3207 meter höga toppen Petit Tournalin. Ryggen
som delar Valtournenche och Ayasdalarna åt, består även av mäktiga
granntoppen Gran Tournalin, 3379 möh.



Min evige wing man på utflykter och toppturer, Noah! Numera hälften
Border collie hälften bergsget, alltid först upp. Här på toppen av Petit
Tournalin, klockan 07.45. Ser ni nåt bekant i bakgrunden så är det inget
annat än Matterhorn, eller Il Cervino som vi säger i italienska falangen.



Halvvägs ner sprang vi på kusin bergsget. Eller...? Vet inte vad ni säger
men jag tycker nog det ser ut som ett par av benen är snäppet kortare.
De andra sprang iväg men den här polaren stannade kvar och bondade
lite med oss andra dahuer.



Signor daHultberg och stora bocken Dahu på väg mot nya berg!