Tour de France i Aostadalen!
Svårt att inte imponeras när man ser världseliten i cykel ge sig ut i
Hannibals fotspår, för att ta sig an två klassiska bergspass. Först upp
från Martigny i Schweiz, över Stora Sankt Bernardspasset, sen ner till
italienska Aosta. Fortsatt full spätta upp genom Aostadalen, vänster
i kurorten Prè St Didier, för att mata sig över Lilla Sankt Bernardspasset
och sen i allsköns ro (ca 100 knyck) rulla ner till Bourg St Maurice. Åter
på fransk mark. Självklart var jag på plats i första kurvan upp mot La Thuile.
Danska barnfamiljer, fulla norrmän, svettiga britter, tokladdade amerikaner
och en och annan Tour-biten svensk väntade tålmodigt bland italienarna
i ett somrigt Aostadalen. Men innan killarna med de stenhårda vaderna dök
upp fick vi utstå ett par ton give-aways kastade på oss, go-go flickor och en
samling mer eller mindre fascinerande skapelser på fyra hjul, med skränande
högtalare, som försökte få oss köpsugna...
Jag "däckade" nästan av leda vid anblicken av denna kreativa farkost....
Efter en espresso på närmaste bar och en snabb titt på inrättningens flat-
screen kunde jag konstatera att italienaren Pellizotti vunnit bergspriset och
nu låg och tokkörde upp mot Morgex i kamp med ryssen Karpets, och när
helikopterns hovrande närmade sig var det dags att ansluta sig till massan
längs asfalten igen. Och inom några minuter var de första tävlande på
ingång.
Jag lät kameran göra så mycket den kunde av de 20 sekunder som täten
tog på sig för att passera mig, kurvan och sen försvinna igen. Men det balla
var att den enda gång jag tittade upp så tittade jag Lance rakt i ögonen....
Eye-balling Armstrong alltså.... Inte illa. 
Det tog grabbarna ungefär lika lång tid från Stora Sankt Bernard på cykel
till Pre St Didier som det brukar ta för mig med bil. Och då brukar jag inte
fega i kurverna allt för ofta....
Runt kurvan och så vidare en dryg höjdkilometer uppåt berget. För dig med
det där lite extra känsliga off-pistögat så har du säkert konstaterat att det är
det klassiska extremåket på Marbré-glaciären man anar i bakgrunden...;)
Over and Out! /Henriko
Kråkenes Fyr, extremt och lutande
bestämde vi oss igår för att göra en liten söndagstur. Söndagsturer har varit
ett stående inslag i Strynsommaren de senaste åren, men denna sommaren
har det varit lite sämre på den fronten. Kråkenes har varit på tapeten ett par
gånger och nu blev det äntligen av.
Jag och Lian fick med oss Anita, Asbjörn och Björn Inge på utflykten, packade
bilen och siktade på staden Målöy ute vid kusten. Efter det så var det bara
att följa den slingrande vägen så långt ut mot Atlantkusten som möjligt.
Vägen blev smalare och smalare innan vi till slut gjorde en sista vänstersväng
upp till fyren.
Väl framme så fylldes hela kroppen av storslagenhet. Snacka om att vara
ett med, och beroende av naturen. Nu var vädret i och för sig hyfsat när vi
var där. Ingen direkt vind men ändå ganska rejäla vågor. Värdinnan på
Kråkenes berättade att vi bör komma tillbaka i november efter några dagar
med stormvindar från nordväst. Då sköljer vågornas skum upp över byggnaden
trots att den ligger nästan 50 meter över havet.
Vi parkerade bilen och gav oss ut på en liten vandring i det magiska landskapet.
Fick en del vibbar av att vara i Skottland, men detta var faktiskt ännu vackrare.
Vi tog oss över några små fjäll innan vi gick ner till den lilla kyrkan och hamnen
i Kråkenes för att kolla in hur man över huvud taget kan få för sig att lägga till
med båten här.
Väl nere i den lilla småbåtshamnen så blev vi inte mycket klokare. Kan inte
vara många dagar om året som det går att lägga till här. Förklarar kanske
varför kyrkogården är så välfylld och ligger precis i närheten.
Tror ni att dessa träden har varit med om ett par vindpustar från Atlanten?
Inte ens Lian som är känd för att bada i de flesta lägen vågade hoppa i denna
gång. Fruktansvärda naturkrafter samtidigt som de hade en stor dragningskraft
på oss.
På vägen tillbaka så sprang vi självklart på ett gäng Dahu-får. Verkar som
att det finns fler arter i Norge än i Alperna.
Hemma vid fyren så dukade vi upp en rejäl buffé av räkor och vitt vin.
Sedan var det bara för Lian att gå upp på en klippa och vänta in lite orgeltoner
medan solen gick ner i väster strax innan midnatt.
Efter lite frågesport kröp vi till sängs och somnade in till vågornas brus.
Vi vaknade av att regnet piskade mot fönstret men det hörde liksom till.
Sällan har väl regn och rusk passat bättre. Kråkenes Fyr kan varmt rekommenderas
och passar perfekt för mindre grupper som behöver komma bort och prata
lite utan livets vanliga måsten. 15 sängar står till förfogande.
Mindre än två timmar senare så sitter jag nu här hemma framför brasan på
Graff igen medan regnet fortfarande öser ner.
KEEP VISITING LIGHT HOUSES
Johan
Gesunda, Dalarnas cykelmecka
Förra veckan gav vi oss av till Dalarnas cykelmecka, Gesunda. Det var jag
och Uffe som teamade upp med ett gäng goa Göteborgare. Vi åkte förbi Leksand
och Siljansnäs och jag har aldrig sett så många röda hus med vita knutar
samlade på ett och samma ställe. Det måste gå bra för falurödfärgen i de
här trakterna. Efter ca 3,5 timme svängde vi av mot Gesundaberget,
..som också ligger granne med Tomteland.
Väl framme flyttade vi in i vår nya fina stuga med utsikt över Siljan och Sollerön. 
Morgonen därpå laddade vi med en stor frukost innan vi gav oss ut i regnet.
I Gesunda finns 14 cykelspår i olika svårighetsgrad. Det är allt från byggda
banor till skogsspår med fyndiga namn som "Skogsmys" och "Älgspyan".
De flesta av oss var nybörjare och vi hade riktigt kul när vi hoppade oss nerför
Magic carpet och Xelerator som är fina släta banor med hopp och velodromer.
Sämre gick det nerör den mer tekniska Malin Lindgren där vi ramlade oss ner åt
alla håll. 
När liften sedan stängde på grund av regnet så roade vi oss med att öva
hoppning, här är det Elin som tar luft.
Regnet hade omvandlat vissa spår till bäckar och vi var allt annat än torra
framåt lunch. Lunchen intogs på topprestaurangen där vi fick en god buffet
med grillat och kaffe för 95 kr. Atmosfären är skön och avslappnad. Den fina
utsikten sägs ha 3 stjärnor i Guide Michelin, men den utsikten fick vi tyvärr
aldrig se eftersom det regnade konstant. I Borlänge kom det 85 mm på en dag!
Här är hela gänget samlat och det var bara glada miner trots regnet. Enligt
Johan Bylund är detta framtidens sport och kicken man får när det flyter är
ungefär densamma som vid ett fint puderåk. Att down hill dessutom både är
kul och funkar trots stora mängder regn gjorde att vi var extra nöjda med att
vara just här och cykla istället för att göra något annat väderberoende.
Här är Rebecka och Elin inne i loungen där vi drack te och åt mackor vår sista
dag. Elin och hennes tjejkompisar drog vidare till Vansbro för att simma en
del av Vansbrosimmet och vi åkte hemåt. 
På väg till Dala Järna kom det upp en vanlig vägskylt med varning för lösdrift
och några kilometer senare stötte vi på dessa kossor som var ute på drift
mitt på 90-vägen. 
Vi stannade till hos Bengt "Bössan" Bössfall, på Ryggåstugan i Dala Järna och
fick senaste nytt samt kaffe med hembakta kakor : )
Vi är redan sugna på att åka tillbaks till Gesunda så vi får väl se om det blir en
favorit i repris till hösten.
Cykla lugnt
/Anna
Vandring i Stryn
är verkligen en otrolig sommar med fler soldagar än vad någon kan minnas.
Jag vet inte om det beror på växthuseffekten eller El Niño. Vad det än är så
gillar jag det. För att njuta av vädret idag så tog jag och Lian oss en tur in i
den vackra Erdalen för att få känna på lite lutande terräng.
Egentligen så är det vackert nog där vi parkerade bilen, men vi bestämde
oss för att ge oss ut på lite hederlig norsk fjällvandring.
Målet med turen var att ta oss till Erdalssätra, men vi kände oss i fin form och
bestämde oss för att fortsätta lite längre.
På vägen stötte vi på ett gäng Dahu-kossor. Det vanliga är att de har kortare
ben på antingen höger eller vänster sida, men här hittade vi den mycket
sällsynta arten med kortare framben.
Vi passade även på att reka lite framtida skidåk. Lite sent på säsongen nu,
men vi vet att detta är åkbart. Den tyske legenden Frank Hesse har kommit
ner här på snowboard.
Lian visar vägen med starka ben och vi tar oss långt in den öppna dalen.
På vägen tillbaka kunde jag inte hålla mig från att knäppa ytterligare en bild
på det vackra Oppstrynsvattnet. Den gröna färgen gör att till och med jag får
lust att hoppa i. På andra sidan sjön ser ni Flo. Där dukas det upp till 60års
fest senare ikväll. Med tanke på all galenskap jag har sett tidigare på Flo så
kan det nog bli en legendarisk tillställning. Vet ni förresten hur många ifrån
Flo-släkten som var med på planen och spöade Brasilien i fotbolls-VM 1998?
KEEP HIKING
Johan
2 x 40års fest i Stryn
och husägarkollegor Erik och Jax firade dubbel födelsedagsfest. Hela veckan
gick åt till festförberedelser med Henke som byggledare.
Vår gamla lada blev ombyggd till dalens bästa pub och fick namnet Bob Bar.
Björn Inge Flo kom med förra sommarens mest uppskattade leksak och jag
fick visa upp mina färdigheter genom att röja upp runt ladan.
Henke och Lian posar på vår nybyggda bänk. Legendariskt mästerverk av
legendariska skidor. Dynastars Arno Adam måste fortfarande räknas som
de vackraste skidorna genom tiderna.
Sedan var det klart för fest. För första gången var vi alla husägare samlade
på Graff samtidigt. Jax, Erik, jag och Japan-Johan.
När det gällde valet av DJ så var det inga svårigheter. Gaute "DJ Gore
Tex" Skåre kallades in och levererade som vanligt.
När väl gästerna anlände så blev det ett mingelparty av sällan skådat slag.
Vi räknade in 70 gäster till middagen och sedan trillade det in några extra
till dansen.
Tommen och Lian var där...
...liksom Unni och Truls. Truls var för övrigt outstanding snyggast klädd.
Hela outfiten kommer från Moods of Norway.
De lokala bönderna ställde upp med ett starkt lag. Jan Erik, Björn Inge, Asbjörn
och Ingolf njöt i fulla drag.
Asbjörn och Anita verkar nöjda med den provisoriska utebaren.
Sedan dansades det helt till solen gick upp igen. Vi kunde glatt konstatera
att gården håller för en stor fest. Nu är det bara att ladda batterierna för nästa
stora begivenhet i dalen, fiskefestivalen på Hjelle den 25e juli. Har ni inte varit
i Stryn förut så kan den varmt rekommenderas. Det finns kanske inte så
mycket snö kvar att åka skidor på, men trevlig stämning garanteras.
KEEP CELEBRATING BIRTHDAYS
Johan
I Ötzi's fotspår
En legendarisk vandring med början i Garmisch Partenkirchen, i södra Bayern
Redan första kvällen åkte vi vidare till Lermoos med det lilla yttepytte tåget
som rundar Zugspitze Tysklands högsta berg, som liksom många andra
höga berg delas med grannlandet, i detta fall Österrike.
Efter en natt på 900 möh på norra sidan Alperna börjar vår vandring söderut
över Wetterstein. Efter 4 km får ryggorna åka lift medan vi går upp till Ehrwaldalm
för egen maskin.
Utsikten blir vackrare ju högre upp vi kommer.
Här ovan en av två vackra bergsjöar på vår väg upp till kvällens härberge
på 1906 meter
Coburger Hütte. God tysk ordnung i Österrike med numrerade bord både ute
och inne. Filtarna på logementet är vikta enligt noggranna regler.
Man kan välja mellan fyra olika frukostar men nåde den som kommer med
fel färg på sin frukostbiljett. Och våga inte dricka kaffe i te muggen..
Vår vandring tar oss över drygt 2200 möh för sedan gå ner till 900 möh och
upp igen till Simmeringalm på 1800 möh. Nudelsuppe, Wienerschnitzel och
Apfelstrudel.
Nästa morgon går vi genom vindpinade grannar ut på en alltmer spektakulär
kam.
Och framför oss ligger nästa topp Tschirgant 2370 möh
Vandringen på kammen är vackert som bara den och från Tschirgant har vi
hög och fri sikt åt 3 håll. Arlberg i fjärran väst, Ötztal och Pitztal i söder och i
norr kan vi ana Via Claudia Augusta, den äldsta kända vägen över Alperna.
Vägen ner från Tschirgant är brantare än väntat men gruppen är van och
hänger som apor i den fasta repen.
Till lunch får vi sällskap en en blivande Dahu ?
Efter dagens vandring tar vi bussen genom Ötztal förbi Sölden hela vägen
till Vent.
Från Vent börjar den seriösa vandringen som tar oss genom allmer spektakulära
landskap. Inte helt olikt Rapadalen ?
Från Vent går vi upp till hüttan Martin Busch 2501 möh som har sitt namn
efter en legend i den Tyska Alpinföreningen (DAV -Deutsche Alpen Verein)
för en bättre snabblunch. Efter vår sansade måltid går vi vidare upp till Similaun
hüttan på 3019 möh. Pigga glada lämnar vi våra säckar och tar oss vidare
upp till Tisenjoch där vi hittar en pyramid vid fyndplatsen. 3210 möh. Det
synnerligen värefulla fyndet av den välbevarade kroppen skapade en smärre
gränstvist. Efter att geologer och geografer gjort sina mätningar kunde man
konstatera att fyndplatsen ligger 92,56 m på den italienska sidan gränsen. 
Kamvandring på drygt 3000 möh på gränsen mellan Österike och Italien
Fyra dygn i sovsalar utan dusch skapar vissa behov. Hotel Den Gyllene Rosen
i den lilla söta byn Karthaus eller Certosa erbjöd magnifikt romantiska rum
med hjärtvikta dunbålster.
Varm dusch, 5 rättersmiddag, dunbolster och en makalös frukost kan få vem
som helst på topphumör.
Att det regnade hela vår sista dag spelade ingen roll
En vacker fuktig stig på mellan 1246 och 1413 möh förde oss på 2 timmar
från det inre av Schnalstal till Naturns.
Hela vår vandring syns på panoramakartan ovan. Lermoos vidare till höger
om Fernpass över Wetterstein och över berget Simmering mellan Telfs och
Nassereith mot Imst. Buss via Ötz och Sölden till Vent. Över Similaun ner till
Vernagt, Unser Frau till Karthaus. Nästa dag över Katharina Berg till Naturns
vidare till Merano.
Vår vandring från Alperna nordsida till dess sydsida var över. I Ötzi's fotspår
Ett besök på det arkeologiska museet i Bolzano kändes givet men vår förvåning
var stor när vi upptäckte en timmes kö utanför ingången.
Ötzi är större än Mona Lisa
Läs mer på
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1493
Peffe
