Air time is prime time
här är det inte mycket att orda om; Gillar du Randonné, ski touring,
skidalpinism-, kärt barn har många namn, så gör dig icke besvär."
Förlåt Henke, min käre kollega som nästan inledde sitt förra inlägg på
detta sätt. Var bara tvungen att kontra. Det italienska sättet att åka puder
på är säkert fantastiskt, men jag föredrar den något mer kontroversiella
schweiziska stilen. Men maten i Italien är säkert bättre.
I lördags hände det som inte händer speciellt ofta. Min gamle vän och
tillika turistchef i Disentis, Frederic Füssenich ringde förra torsdagen
och frågade om jag hade lust att följa med på lite heli skiing. Inget svårt
val och eftersom jag redan hade planerat en helg där så var saken avgjord.
Men det skulle bli bättre än så. Vanligtvis så finns det bara ett fåtal landnings-
platser som är tillåtna i Schweiz, men eftersom han hade med sig några
journalister från Holland så fick vi landa var som helst. Tråkiga förutsättningar
eller hur?
Denna utsikt vaknade vi upp till i lördags morse. Inte ett moln på
himlen och totalt vindstilla. Nu började vi förstå att det verkligen skulle
bli av.
Våra bergsguider med en stor karta. Efter långa diskussioner så kunde
de till slut enas om ett par landningsplatser. Inte lätt när valet var fritt.
Sedan var det bara att hoppa in i vispen och njuta.
Liten helikopter...
...stora berg
Efter lite sten, sax, påse var det bara att åka.
Henrik Nilsson hade fixat barnpassning. Var nog inte speciellt ledsen
över det.
Hyfsat uppvärmningsåk
Turistchefen visar att han behärskar högersvängar
Var det inte här någonstans som helikoptern skulle hämta upp oss?
Nej, det blev tydligen ett par högersvängar till. Första åket blev 1600
höjdmeter. Nu var vi uppvärmda.
Nästa landningsplats var inte sämre. Piloten visade upp lite trix, medan
en av våra bergsguider, Otto bara skakade på huvudet och garvade.
På vägen upp såg vi både bergsgetter och en flock stenbockar. Tyvärr
inga Dahuer denna gång.
Frederic fick visa att han även behärskar vänstersvängar.
Inte direkt trångt på berget. Den svarta pricken mitt i bilden är vår
överlycklige turistchef. Självklart så bjöd vi honom på första spåret.
Det fanns mer att ta av.
Här ser ni en bild över hela åket. Vi startade uppe i passet för att sedan
åka vänsterut i bilden innan vi svängde av tillbaka in mot dalgången. Väl
nere så hade benen avverkat 2000 höjdmeter på detta åket.
Halvvägs ner på sista åket så hade helikoptern parkerat och piloten
hade dukat upp en läcker buffé bestående av lokala korvar och ostar
från Graubünden. Snacka om legendariskt upplägg.
Detta kanske inte är det mest ödmjuka inlägg jag har skrivit, men efter
en sådan här dag så var det inte lätt att hålla igen. Jag lovar att detta
inte är min vardag. Men förhoppningsvis så var det inte sista gången.
Frederic avslutar nu sin tjänst i Disentis och från den första februari så
blir han ny turistchef i Engelberg. Vem vet, det kanske finns någon journalist
som inte har skrivit om denna okända ort ännu.
KEEP FLYING WITH JOURNALISTS AND TOURIST DIRECTORS
Johan
Exklusiva lagg
Har varit i Disentis i helgen för att hälsa på lite vänner som är på familjekollo
i regi av vår egen trebarnsfar och Alpine Legendsguide Henrik Nilsson.
Totalt 76 personer varav 38 barn mellan 6 månader och 10 år gör den
rätoromanska byn osäker för tillfället. Lämnade dem på afterski för några
timmar sedan innan jag körde tillbaka till Engelberg. Lite lätt konfunderade
bartenders på den annars freeridetäta baren. De får nog beställa mer Cola
och Fanta imorgon.
Hann även med ett besök på den lokala skidfabriken Zai. Helt galna
skidor med om möjligt ännu galnare priser. Här nedan kommer lite bilder
på av deras olika modeller
Här ser ni några av deras standardmodeller. Pris runt 4000 CHF, alltså
nästan 30 000 SEK
Den senaste och bredaste modellen. Inte läge att köra på några stenar
med de priserna.
För att nå de mest exklusiva kunderna så ha de även börjat samarbeta
med andra lyxmärken. Här ser ni ett par med klockmärket Hublot som
förebild. Det finns även en modell med tilläggsnamnet Bentley. De blir
dina för 9800 CHF. Undrar om bilen ingår för de knappa 70 000 SEK som
du måste hosta upp med?
KEEP SKIING WITH EXCLUSIVE EQUIPMENT
Johan
Skidalpinismens paradis.
Real men walk up. Inga liftköer. Eftersom det inte finns några liftar. Så
här är det inte mkt att orda om; Gillar du inte Randonné, ski touring,
skidalpinism-, kärt barn har många namn, så gör dig icke besvär. Men
jag skulle i så fall råda dig att kanske tänka om. Här finns nämligen så
många orörda jätteåk att vilken puderräv som helst borde bli frälst.
Jag fick en bok som heter Charamaio, 108 skidalpina turer i Val Maira, för
tre år sen. Fascinerande flygfoton med röda pilar som enkelt pekar ut
uppväg och utförsåk. Jag blev bergtagen. Jag var på väg redan i dec
2008, men som ni minns var förra vintern varga- redan i dec. Så
den dan jag skulle åka var i princip hela dalen insnöad och den mesta-
dels tre meter smala slingrande serpentinvägen på dalens sydsida var
bommad på obestämd framtid. Lavinerna avlöste varandra. Sen gick
hela vintern utan att jag kom iväg. Illa. Nu ville jag tillbaks. Jag tog av
motorvägen i Cuneo och letade mig upp i dalen tidig morgon. Nånstans
mellan Limone Piemonte och Monviso, nära den franska gränsen i de
italienska sydalperna hittade jag ett nytt paradis, Val Maira........
Ett av många åk med ca 1000 meters fallhöjd; Valletta. Nånstans mitt
i Val Maira tog jag av i en tvärdal som letade sig upp mot skuggiga nordsidor.
I den ständiga jakten på den skygga legendaren il Dahu, så var det inte
tu tal om att detta var Dahutäta trakter och mycket riktigt...
Campingen Lou Dahu (åter igen ny stavning:) i kombination med Wakan
Tanka, Siouxindianernas Gud, fick ju i alla fall en gammal prärieindian
som mig att känna sig i de sälla jaktmarkerna!
Jag följde vägen upp till den lilla avlägsna byn Preit på 1600 möh, där
jag tänkt börja mitt turande. Var rädd att jag skulle få orientera mig själv
genom busksnår och bäckraviner i jakt på nån skylt som sa att jag var
på rätt väg upp för berget, men ack vad jag körde rätt denna gång. Vid
vägens slut låg restaurangen och hotellet Mascha Parpaja och bara väntade
med frukost och varmt välkomnande av ägarna Beppe och Jenny. 
Efter all info jag möjligen behövde så var det bara att följa de synliga
spåren upp för dalen och mot de hägrande topparna och åken runt om-
kring. Jag valde La Meja som är en topp på dryga 2700 möh och en av
de vackraste och mest karakteristiska topparna i området. Men det skulle
snart visa sig att det fanns minst 107 andra turer att göra i det mäktiga
området, om inte fler...
Under den mäktiga La Meja-klippan var vi ett gäng hungriga skidåkare
som njöt av både uppförs- och utförsåkningen. Det visade sig ligga ca
30 cm champagnepuder hela vägen ner till dalen på 1700 möh.....:)
Cassorso-kanalen gör sig tydligen bäst i februari-mars så jag sparar den
till nästa besök. Sved lite men det tar sin tid att huda upp den 800 höjd-
meter långa couloiren. Men vilket sagolikt åk.
Väl nere i Preit igen så var det hög tid för lite höghöjdsgastronomi. Jenny
var på om möjligt ännu bättre humör och levererade den ena delikatessen
efter den andra på en lunchtallrik, eller vad sägs om Castelmagno-ost,
jordärtskocks-sufflé, lardo från Cuneo, spicy zucchini och ägg med ton-
fiskkräm..... Helt otroligt! Kan bara hända i en liten håla, om hålan ligger
i Italien. 
Beppe är den enda personen som är skriven i Preit. Husen har en nästan
tusenårig historia, och inte nog med den övermysiga baren, de sagolika
husen draperade i en meter fluff-fluff eller den underbara restaurangen,
de har ett antal fantastiska fina rum att spenera natten i också. 
Inte för att man kan klaga när man själv bor i ett härligt hus på 1700 vid
Monterosas fot, men det var inte utan att jag fick lust att bosätta mig
rakt av i lilla Preit!
Håll höjd! Never stop exploring! /daHultberg från La Mejas nordsida
Varma kullar mitt i vinter
Dessa blder är från Sahara där jag hade nöjet att tanka på med lite värme
Visst ser det ut som berg
jag hade en kompis som fungerade som lift
och han hade en lokal liftskötare
De dagar det blåser så flyttas dynorna till oigenkännlighet. Vackert är det.
Vi var bara i kanten av detta enorma sandhav som har en yta på 6 miljoner km2
Behöver du komma bort från allt så har jag ett tips
Keep exploring
Peffe
Marmolada och San Martino
Aostadalen för en sväng bort till Dolomiterna! Utgångspunkten var den
härliga byn Canazei, full av suveräna krogar och hyfsat bra puls.
Första skiddagen var siktet givetvis inställt på den 3340 meter höga
toppen och glaciären Marmolada.
Innan vi nådde toppen så kollade vi av värmande drycker på pistkrogarna
eftersom det behagade dyka neråt -20 på termometern...
En klassiker som vi hoppade över före lunch, för att inte riskera för mkt
uppe på glaciären... Mmmm, Bombardino.....!!
Det blev ingen "Diesel" heller för Hasse, (mixen lockade föga,
coca-colaspetsad öl) men dock en varm choklad och en perfekt espresso!
Väl uppe på toppen var vinden påtaglig men vi fick njuta av ett av alpernas
skönaste åk (mest pist) från toppen av Marmolada ner till dalstationen.
Efter en gastronomisk lunch hos Nic på Malita i Arabba så ägnade vi
eftermiddagen åt den behagliga uppgiften att köra runt Sella Ronda,
den klassiska turen på skidor runt Sellamassivet. Passerade alpina byar
och klassiker som t ex; Corvara och Val Gardena.
Inte alltid så branta backar men vyerna är konstant makalösa runt Sella-
massivet. Här daHultberg på drygt 2300 meter vid Passo Gardena!
Nästa morgon var det dags att ta en titt på en mindre turistig granne vid
namn San Martino di Castrozza. Det krävdes en arla timmes bilkörning.
Känner du att du behöver en vacker stund i livet så kan jag rekommendera
bilturen från Predazzo via Passo Rolle till San Martino. Med Ry Cooder och
Manuel Galbàn´s "Mambo Sinuendo" på bilstereon och tomma vägar, genom
granskogar som mäter sig med Norrbottens och ett måste-stopp vid den
magnifika sjön "Lago di Paneveggio," blev livet så där på en pinne igen...
Passerade även detta vackra gamla tullhus och namnet på vägen kunde
inte kännas mer passande, Strada di Grappa....:)
Den som vill åka till San Martino di Castrozza behöver bara slå mig en
lina eller dra över ett e-mail så kör vi! Inledde åkningen med att ta kabinen
till toppen av den 2700 meter höga Monte Rosetta-stationen och var
plötsligt i imponerande högalpin terräng igen.
Jag vet, det ser ut som en kopia av Vallone d´Olen eller varför inte gamla
hederliga Balman i Alagna.... Inte undra på att man trivdes.
Det här åket var ingen lek. Hårigast i år, men det berodde mest på den
hyggliga lutningen polerad med stenhård skare... Men i skogen nedan
molnen väntade lite fluff-fluff som belöning.
Här finns även utmärkta områden för skidalpinism och flera sköna stora
offpist-åk, med ett antal strategiskt placerade hyttor bland de bildsköna
Dolomit-klipporna!
Eftermiddagen avnjöts bland de sköna pisterna på andra sidan berget,
och en skön lunch i den mysiga byn. Vi har finfina kontakter på turistbyrån,
så vi hittar gärna på nåt kul upplägg i San Martino di Castrozza. Om man
är sugen på en skidsafari kan det kombineras med nån av alla byar och
de 1200 km pist som finns runt om i det enorma området Superski Dolomiti!
Dare me! /Henriko
Sen kom snön och solen!
Efter några snöfattiga dagar kom snö i mängder och alla som var uppe och
svängde fick flyta fram i det orörda pudret och äta snö.
Igår åkte vi upp i solen på Brunni. Riktigt gott att få lite sol på sig och så
hittade vi några fina svängar. Här hikar vi upp på Brunni.
Anders på topp!
Innan han fick sig några fina pudersvängar...
Sen njöt vi av solen på Rigidal och var ganska nöjda med vårt val att
åka på Brunni medan alla andra var på Titlis och frös.
Anders, Kalle och Ida får sol på näsan.
Lunchen bestod av ost i stora lass... Vi är ju trots allt i ostlandet schweiz.
Efter lunch åkte jag ner till Alpkontoret och pysslade med lite nya förfrågningar
som kommit in i mellandagarna och nu efter nyår. Det är aldrig för sent att
komma på att man vill åka till Alperna, vi har alltid några pärlor kvar i rockärmen
haha, så kom igen!
Idag har jag jobbat kontor hela dagen och avslutade med en skidyoga hos Rita.
Skönt att sträcka ut stela muskler och att göra det med ett proffs som henne.
Rita ska köra ett par dagar i veckan i Engelberg nu så jag talar om det för alla jag ser.
Anders och Kalle som var med för första gången tidigare i veckan verkar också ha
fastnat för yogan och jag är övertygad om att det gör gott för kropp och själ.
Så start doing yoga! : )
/Anna
Minitur i Führenalp
I mellandagarna åkte vi in i Engelbergdalen och tog liften upp till Führenalp
för att gå på årets första tur. Här är Mattias och Karin som väntar på liften.
En kollega från EF lånade ut sin fina hund Jack. En berest Alaskan Malamuts
som bott i både Equador, Brasilien, Turkiet och Schweiz. Jag vet dock inte
hur van han var vid att åka lift för han spanade noga in kabinen som var
på väg ner. 
Väl uppe började vi gå i det gråa vädret. Det var storslaget ändå med
Spannorts bergspanorama i bakgrunden.
Vi kom inte så långt innan skaren brast för Jack och Karin fick vända. Vi
fortsatte en bit uppåt, men det blev en kort liten tur som även var Idas
första ever. Mattias lärde ut kickturns och Ida fick mersmak på turåkning.
Här är Uffe och Ida på väg uppför. Åket ner var inte det bästa, men det
var ändå skönt att få röra lite på sig.
Jacks matte Gökhan sa att Jack sovit ett dygn efter turen. Detta borde
vara hans rätta element, men kondisen verkar inte vara på topp.
Jag vet några som blev ganska sugna på att köpa hund efter detta.
Karin fick ett minst sagt oemotståndligt mail från Göhkan några dagar
senare med bilder på valpar som är till salu...
Ska bli spännande att se om det är någon som trillar dit... : )
Ciao från Engelberg
/Anna
Happy New Year from Engelberg
Finishing the year 2009 on the mountain on skis. Why not?
So we decided to do a top to the bottom run on our home mountain;
Titlis 3020m to Engelberg 1000m
Johan and Lian @ Stand
Green seems to be definitely the colour in 2010 ;-)
After some skiing during the day, we waited for the sun to set and
got ready to walk up to the Brunni hut for our New Years dinner party.
Half way up the mountain we stoped for a little "After-Ski" and enjoyed
a breathtaking view surrounded by the mountains.
Arriving @ the Brunni hut...
....and chatting with good friends outside the hut, keeping ourselfs warm
with homemade "Glühwein".
What a view!!!
Titlis lit-up by the moon at midnight! HAPPY NEW YEAR....
On the way back to the village we passed by a snow bar run by the
local ski-school.
Coffee "Zwetschgen" straight from the fire and....
...Swiss sausage grilled over the open fire on a pitchfork!
In this sense, I wish you all a good 2010!
Rock on
Chris
