Lost in Japan, del 5
Detta blir det sista inlägget på Japanbloggen. Mycket har hänt sedan jag
skrev senast och jag ber så mycket om ursäkt för dröjsmålet.
Vi hittade vårt Onsenställe långt uppe bland bergen och blev serverade en
utsökt måltid bestående av fisk och skaldjur. En del kände vi igen, medan
en del arter nog inte har skådats utanför Hokkaidos gränser.
Vi hade dessutom varit på 7 Eleven och inhandlat lokal Single Malt Whisky
som gjorde oss lite glada i hatten när vi dansade omkring i våra nya Onsendräkter.
Dagen efter körde Aki oss till vår sista skidort, Furano. Där lämnade han
oss för att åka och besöka sin gravida fru på sjukhuset i Sapporo. Nu fick
vi verkligen växa upp och klara oss själva. Det skulle visa sig bli svårare än
vi hade trott. För det första så är inte off pistskidåkning tillåten i Furano utan
polisens godkännande och för det andra så snöade det igen, vilket begränsade
vår sikt rejält. Vi gick till turistbyrån för att söka off pist tillstånd som vi blivit
tillsagda att göra. Men där blev det kalla handen. Det skulle ha gjorts på
förhand och sedan skulle vi dessutom gå en lavinkurs hos polismästaren.
Bra initiativ egentligen, men det hade vi verkligen inte tid med. Istället lovade
vi dyrt och heligt att vi skulle hålla oss i pisterna. Det gick väl sådär. När vi väl
kommit upp med ett par liftar så uppenbarade sig den bästa skogsskidåkningen
hittills. Stort liftsystem och bra fallhöjd gjorde att vi inte kunde hålla oss längre. 
Tyvärr finns det inga bilder från skidåkningen i Furano. Det är svårt att hinna
få upp kameran när man har skidpatrullen efter sig ute i skogen. Här är i alla
fall en bild på gänget efter ett underbart åk mellan träden. Vi hade då kommit
så långt bort från systemet att vi kände oss säkra i ett par minuter.
Efter skidåkningen så skulle vi ta oss kommunalt in till Sapporo eftersom
Aki hade övergivit oss. Vi hittade en busshållplats och det var tur att vi bara
behövde vänta fem minuter annars hade bagaget varit helt översnöat. Om
ni inte har förstått det redan så snöar det en del i Japan.
Vi lyckades i alla fall checka in på ett centralt beläget hotell i Japan Johans
gamla hemstad. Här har han bott och studerat japanska så nu skulle vi ut
på storstadsbus.
Aki dök upp igen till middagen på Djingis Kahn. Frun mådde bra och han
ville fira av veckan med oss. Och som vi firade. Maten var utsökt och stämningen
i två miljonersstaden en fredagskväll var på topp. Häftigt att var i en storstad
full av snö och sjukt mycket neonskyltar. Japaner måste vara ett tåligt folkslag
för dom var klädda som stockholmarna i augusti. Vi hann med både en och
två barer innan klockan närmade sig fyra på morgonen. Dags att hoppa i säng
eftersom detta bara var förfesten. Vi skulle ju avsluta storstilat i Tokyo nästa dag.
Trodde vi. Det är nu det börjar hända spännande saker. Det fortsätter att snöa
och blåsa hela natten och när vi vaknar strax efter frukost så börjar det kännas
lite oroligt i magen. Men samtidigt så måste ju japanerna ha erfarenhet av snö
så det skulle nog gå bra.
Vi tar tåget ut till flygplatsen för att checka in och flyga söderut. Det är väl ungefär
här det tar tvärstopp i planeringen. I stort sett alla flygavgångar från Sapporo är
inställda, så även vårt. Uttrycket japaner, japaner, japaner får en ny innebörd. Det
fullkomligt kryllade av dom och hela flygplatsen står still. Det som ända fascinerar
är lugnet och tystnaden. Alla är vänliga och sansade. Ingen tränger sig och alla
verkar ta hänsyn. Känns inte som att det hade funkat så på Arlanda.
Nåväl. Nu var det bara att börja tänka. Det var lördag eftermiddag och vårt flyg
hem från Tokyo skulle gå söndag vid lunchtid. Vi började med att kolla om vi
kunde få flyga ut tidigt söndag morgon, men det fanns inte en plats ledig förrän
tidigast måndag. Det skulle bli dyrt att ändra flyget hem från Tokyo också tänkte
vi. Enkelbiljett för ca 15 000 hade vi ingen lust med. Jag och Jax hade hela tiden
tjatat om att få ser mer av Japan och nu skulle vi få vår chans. Enda sättet att ta
sig vidare var med tåg. Vi gjorde slag i saken och tog en riktig chansning. 12
timmar och fyra tågbyten där vi som längst hade 13 minuter mellan bytena gjorde
att till och med damen i biljettluckan gav oss liten möjlighet att hinna. Vi reste inte
direkt travel light heller. Och även om vi skulle klara alla tågbyten så skulle vi förmodligen
inte hinna ut till Narita Airport i tid. Våra odds svar helt enkelt inte speciellt goda.
Det blev en lång natt på fullpackade tåg. Vi var tydligen inte de enda som
hade gjort denna chansning. Tågen blev i alla fall modernare för varje byte.
Det började med ett riktigt gammalt praktexempel på lok och avslutades med
Shinkansen, ett snabbtåg som gjorde över 300 knyck.
Vi lyckades mot alla odds klara oss genom natten utan missöden och checkade
in bagaget med minsta möjliga marginal. Nu sitter vi här på flyget någonstans
över Sibirien och fattar knappt vad som hände. Det som grämer oss lite är att
vi missade dygnet i Tokyo. Vi har nog gjort den snabbaste sight seeingen
någonsin. Åtta minuter var vi i Tokyo medan vi bytte tåg. Hann inte ens få upp
kameran. Vi får ta det nästa gång.
För det kommer garanterat att bli en nästa gång.
Vi har gjort en 5 i topplista över varför ni ska åka till Japan med Alpine Legends
•1. Toaletterna (bäst i världen)
•2. Maten (allt har varit gott)
•3. Människorna (löjligt vänliga)
•4. Sapporo (ölen alltså, bästa skummet någonsin)
•5. Onsen (bad i varma källor)
Just det, jag glömde skidåkningen. Snön är verkligen grym, djup och av bra
kvalitet. Åkningen i skogen är svåröverträffad. Vill du däremot åka stora åk med
mycket fallhöjd så är nog fortfarande Laub i Engelberg bättre.
Hoppas ni har blivit inspirerade av bloggen under veckan. Jag har haft det underbart. 
Arigatou
KEEP TAKING THE TRAIN
Johan-San
RANHEM FREERIDE
Bagewitz, att gå i tjänst för gruppen Ranhem Freeride, bestående av 5
starka skidåkare. Efter att ha spårat champagnepuder dag 1 från Pavillon
på Courmayeur-sidan hittade vi den bästa nysnön lite högre upp på självaste
Monte Bianco, eller som frassarna säger, Mont Blanc, under dag 2.
Efter att 2 ggr spårat orört på Toulaglaciären avslutade vi med det nätta åket
Helbronner-Chamonix, som även går under namnet Vallée Blanche tror jag.
2500 fallhöjdsmeter på ett åk....
Strålande sol fyra dagar på raken var mer än man vågat hoppas på. Lägg
därtill noll vind, strax under nollan på tempen och Bagarns näsa för puder.
Efter kontakt med måttligt civiliserad civilisation med after ski på Chambre 9,
stuvade vi in pojkarna i minibussen och styrde kosan mot lugnare nejder.
Efter knappa två timmars körning checkade vi in på ostdoftande Hotel Europe
i Zinal i schweiziska Val d´Anniviers.
Dag 3 inleddes med ett ospårat puderåk direkt efter frukost, och sen fort-
satte dagen på samma tema. Efter ett par liftar åkte stighudarna på för
att nå toppen.
Dag 3 blev en fullödig kraftmätning, vi åkte puder tills låren blödde och fick
avsluta traditionsenligt med en öl på puben i St Jean och sen postbussen
hem till Zinal. Lunchen (nåja) intogs mellan 14.55 och 15.10 och bestod
för doktor Andreas del av denna snabba kombination. Allt en freerider
behöver när pudret kallar....
Så här såg det ut ungefär varje åk vi gjorde även under sista dagen, nr 4 i
ordningen. Efter en timme på stighudar stod vi på toppen av Nax skidområde,
med Mont Nobles 1000 meter raka nordsida i konstanta 35 grader under skid-
spetsarna. Efter detta åk packade vi ihop och styrde bussen för sista natten
bland tjocka pizzor på Tunnel och minkpälsar på Privé i Courmayeur......
Bigger in Japan, del 4
Denna legendariska femte skiddag började egentligen redan igår kväll. Vår
värd på Lodgen, Haruna-San avslöjade efter middagen att han fyllde 60 år
denna dag. Om vi inte hade någon anledning till fest innan så dök den nu
upp som en skänk från ovan. 
Husets bästa Sake hämtades upp från källaren och vi fick lära oss att 60
år är den viktigaste födelsedagen enligt den japanska traditionen. Fram tills
dess blir man bara äldre för att sedan bara bli yngre och yngre. Han öppnade
hela sitt varma hjärta och berättade historier som höll oss vakna halva natten.
Som dedikerad längdåkare hade han bland annat åkt Vasaloppet.
Han berättade också att den viktigaste färgen på 60årsdagen är röd. Mössan
hade han redan fått av en vän och den röda T-shirten från Okay shop i Engelberg
fick bli min present. Alpine Legends stickers ingick också på presentbordet.
Nu kan dom legenden om Dahu även i Japan.
Följande morgon packade vi Akis minibuss för en transfer till den skidort
som stod på menyn för dagen. På vägen dit fick vi ytterligare en gång bevisat
hur mycket snö som faller varje vinter. Tror aldrig jag har sett snöröjarna
jobba på olika våningar för att komma ner till asfalten. Kan faktiskt vara mer
snö här än i Stryn.
Vi hade blivit lovade sol och när vi väl kom upp på toppen av skidorten Kamui
så skingrades molnen. Detta blev den outstanding bästa skiddagen hittills.
Till och med norrmännen höll med trots att dom inte fick gå en enda meter
uppför. Då måste det verkligen ha varit bra. 
Men inget gott utan att det har något ont med sig. Äggliften var inte direkt årets
modell och breda skidor var tydligen inte vardagsmat. Mina Salomonskidor
fick helt enkelt inte plats. När vi väl rullade in på toppstationen så blev dom
helt plötsligt 10 cm kortare med ett jäkla brak. Aki tog med mig och resterna
av skidorna för ett möte med liftbolagschefen. Nu fick jag ännu en gång klart
för mig hur vänliga och hjälpsamma människorna är här borta. Han bugade
och bad om ursäkt säkert 100 gånger och jag bugade tillbaka. Hade inte jag
slutat buga så hade vi förmodligen stått kvar där fortfarande. En signatur från
min sida, ett överlämnat kuvert med en massa Yen och vi konstaterade att
saken var ur världen. Hoppas att liftskötaren fick behålla jobbet.
Men vi får inte glömma bort skidåkningen. Detta måste vara skogsskidåkning
på sitt bästa. Här nedan kommer några bilder som visar hur bra vi hade det
idag. Hade vi inte haft öron så hade vi nog skrattat runt.
Japan Johan visar upp hela Telemarksleendet.
Vår eminente guide Aki tar luft mellan de perfekt placerade träden.
Själv försöker jag mig på lite aggresiv åkning med mina avkortade miniskidor.
Jag vet inte om det var all Sake igår kväll som gjorde att Tatiana vaknade
upp med en riktig bomullskeps. Eller så är det så enkelt att hon fått japansk
puder på hjärnan.
Efter att vi hade kramat om varandra och tackat Aki för guidningen så var det
bara att packa in prylarna i minibussen och rulla vidare. Nu sitter vi här och
dricker Sapporo Guld igen. Natten ska tydligen spenderas på ännu ett magiskt
Onsenställe. Bad efter skidåkningen känns mer och mer som ett måste.
KEEP SKIING IN SUNSHINE
Johan- San
Big in Japan, del 3
för dörren.
Efter en törnrosasömn på Nutapukaushipe Lodge så var det bara att hoppa
i pjäxorna för en skiddag på öns högsta berg, Mount Asahidake 2291 m.ö.h.
Det fanns bara en lift, men det var en riktig skönhet. En stor röd kabinbana
som var direkt kopierad från Rothorn i Zermatt. Det fanns till och med en bild
på Matterhorn i liftstationens rökrum.
Pistkartan var enkel att förstå även om vi inte hade något mål att åka i pisterna
i dag heller. Nu ska jag villigt erkänna att färgerna inte helt stämmer överrens
med Europas normer. Det var väldigt platt.
Snön i skogen var ospårad även denna dag. Här är det Howie som letar sig
fram mellan träden. Nu ska det även nämnas att bergen inte går att jämföra
med Alperna. Åken är korta och det krävs lite traversering. Men å andra sidan
så är snön något utöver det vanliga. Res inte till Japan för de stora åken. Det
är mer de små pralinerna som sticker ut.
Lunchen var mer spännande än vanligt. Här tackar vi ännu en gång Japan-
Johan för de språkkunskaper han besitter. Stoppa in lite pengar i automaten,
gissa vilken maträtt du vill ha, få en liten lapp med konstiga tecken, lämna
in lappen till damen i köket och vänta tills hon ropar upp något som liknar
din beställning. Alla fick dock sin mat och den smakade gudomligt. På lunchen
dök det även upp ett gäng andra svenskar. Ännu en gång fick jag bekräftat att
Alpine Legends är på rätt ställe på rätt tid. Det var nämligen tidningen Åka
Skidor som var ute och gjorde ett reportage om Japans bästa puderskidåkning.
Vi har fortfarande inte lärt oss så många japanska tecken, men av denna
skylt kunde vi trots allt göra konklusionen att långkalsonger och fleece var på
sin plats.
Vi fick även lära oss ett tricks för att skydda fötterna från kylan. Lite chilipulver
på tårna och du klarar dig hela dagen. Only in Japan!
Efter lunch slängde vi upp skidorna på axeln för en liten hike vidare upp
mot vulkanens topp. Ska villigt erkänna att vinden och kylan inte fick mig
att skratta från öra till öra. Jag är trots allt född i Skåne. Men när vi väl kom ner
under trädgränsen igen så visade Jax att frostskadorna på kinderna inte
spelande någon roll.
Under dagens sista åk så kunde vi dock ana en förbättring av vädret. Kanske
vi äntligen få se solen imorgon. Aki sitter och kollar lite väderprognoser på
internet och vi hoppas att han hittar ytterligare någon skön japansk skidort till
oss. Vår road trip är långt ifrån över.
Nu sitter vi här nyonsade igen och löser världsproblem i våra matchande
yukatas. Helt otroligt att vi kan vara här ute i nationalparken omringade av
grizzlybjörnar (Aki lovar att dom ligger i ide över vintern) och fortfarande komma
ut på nätet för att lägga upp nya inlägg på bloggen.
KEEP SKIING VULCANOS
Johan-San
Big in Japan, del 2
Drömresan fortsätter och vi lämnade Niseko för att utforska några fler skidorter.
Det var med blandade känslor vi åkte vidare. Snön fortsatte att falla och det
kändes lite konstigt att åka därifrån. Å andra sidan så var Niseko fullt med
australiensare och vi ville gärna träffa fler japaner.
Resan blev legendarisk. Vet inte hur vi skulle klarat alla buss och tågbyten
utan Japan-Johan. Vi körde i varje fall inte travel light. Många "sneda" blickar
blev det från diverse japaner.
Vi kom fram till Otaru på avtalad plats och i rätt tid där Aki väntade. Han såg
lite konfunderad ut en stund över allt bagage, men till slut så lyckades han
få in allt. Kjersti blev utsedd till ansvarig för transferdrycken och en halvtimme
senare kunde vi rulla hem till Aki med resterande bilutrymme fyllt av Sapporo
Guld. Vi godkände alla hennes val av ölsort.
Hemma hos Aki så stod hans vän Dai Dai och förberedde middagen. Och
vilken måltid det blev. Obegränsat med sushi, yakitori och goda ostar. Till
det serverades Akis hemgjorda öl. När vi var proppmätta och trodde det var
slut så kom varmrätten! Helstekt vildsvin med odefinierbar men underbar
sås.
Huset i sig var en upplevelse. Ganska nybyggt och allt var gjort av Aki själv
och hans kompisar. Ett av de häftigaste husen jag någonsin bott i. Dessutom
var gästfriheten oklanderlig.
När jag sitter där och njuter som bäst av att vara på andra sidan jordklotet
så råkar jag få tag i en japansk skidtidning och vem visar upp sig tuffa tryne
där om inte Bagarn. Att man aldrig kan få lite semester från honom.
Nästa dag var det skidåkning i Teine Highlands som gällde. Vi skippade
den obligatoriska gemensamma uppvärmningen och tog en kaffe istället.
På toppen var det utsikt mot miljonstaden Sapporo åt ena hållet och havet
åt andra. Howie verkar föredra stadslivet.
Själva skidåkningen blir bara bättre och bättre för varje dag. Här är det jag
som sliter med andningen i Number 2. Åken hade nästan löjligt enkla namn.
Till och med jag kunde komma ihåg dem.
Här är det Jax som visar upp sina nya skidkläder. Modellen finns även i grönt.
Snön var lika bra i Number 1.
Avslutningsåket i Number 3 var inte mycket sämre det. 
Sedan var det bara att packa ihop vår lilla utrustning och åka till den lokala
stormarknaden Seicomart och fylla på transferkitet. Vi hade en tretimmars
transfer framför oss till Asahidake. Kjersti blev grymt sugen på att köpa en
ny matchande lavinspade, men vi satte stopp för den handlingen på grund
av platsbrist.
Nu har vi checkat in på ännu ett sagolikt boende, Nutapukaushipe. Nu känner
vi verkligen att vi är i Japan på riktigt. Vi är helare och renare än på länge
efter en timmes tvagande i husets egen Onsen, som är det japanska ordet
för varma källor. I morgon är det en ny ospårad vulkan som ska bemästras.
Ett par kalla öl iklädda vackra morgonrockar och vi kommer att somna ovaggade.
Avslutar med en bild på dagens prislista för Teines liftkort. Vi har ingen aning
om vad vi köpte, men dom bugade och släppte upp oss i liften i alla fall.
KEEP SKIING JAPANESE POWDER
Johan
Big in Japan, del 1
Japan-Johan frågade mig i höstas om jag ville haka på till Japan. Halvt på
skoj och halvt på allvar svarade jag självklart ja tack. Dagen efter kom ett mail
med flygbiljetterna och det var bara att boka av tio dagar i februari. Nu är vi
här och jag ångrar mig inte en sekund. Med i crewet är även Tatiana, Jax,
Kjersti och 2x Håvard. Självklar reseledare blev Japan-Johan eftersom han
pratar språket, känner kulturen och har bott i Sapporo.
Vi kom från lite olika ställen och samlades på Kastrup flygplats i fredags.
Därifrån var det en lång flygresa till Tokyo som välkomnade oss med 21
grader varmt. Dunjackan kändes lite överflödig. Här har Johan precis beställt
in vår första löjligt goda japanska måltid tillsammans med den lokala Sapporo-
ölen.
Sedan var det dags för diverse transfers med både flyg och buss. Utan Johan
hade vi nog kunnat hamnat var som helst. Inte helt lätt att se vilket flyg som
gick till Sapporo.
Väl framme i Niseko, som var den första skidorten som skulle skidas så
var det bara att kolla ryktet om världens bästa snö stämde. Kändes lite
galet att helt plötsligt spänna på sig skidorna på andra sidan jordklotet.
Första skiddagen övertygade oss inte helt. Berget ser i och för sig fantastiskt
ut, men det blåste orkan. Då är det tur att vissa liftar var byggda inne i en
vindtunnel. Vi fick i alla fall se oss lite omkring och vänja oss vid tidsomställningen.
Medan vi testade den japanska after skin så började det snöa. Och det har
det gjort sedan dess. Jag tror inte att jag någonsin har sett något liknande.
Det bara vräker ner i vad som japanerna kallar moderat snöfall. Jag vet inte
om jag behöver se tungt snöfall.
Här nedan kommer ett par bilder från andra dagens makalösa skogsskidåkning.
Jax njuter
Tatiana visar hela garnityret.
Här har jag hittat en glänta i den perfekt stakade skogen. Redan nu känns
det som om resan har motsvarat mina högt ställda förväntningar.
Det finns mycket annat än skidåkningen som imponerar. Maten är gudomlig,
människorna vänliga och alla skyltar framkallar många skratt. Här nedan
kommer några exempel:
Toaletterna är magiska. Sitsarna är uppvärmda, det finns olika program
för spolning, sköljning, musik eller massage. Det är bara att gissa och trycka
på valfri knapp.
Vad denna skylten betyder vet vi inte, men visst kan det vara en skidåkande
Dahu?
Denna drycken är det bara Japan-Johan som har vågat testa hittills. Men bulan
i kalsongerna antyder vissa superkrafter.
Denna installationen är ju bara underbar. På lunchrestaurangen hade dom
gratis torktumlare för handskar och mössor. Japanen före mig kastade
dessutom in sina goggles, men jag tror han ångrade sig efteråt.
Nu är vi klara med Niseko och ska fortsätta vår road trip. Johan säger att
vi ska ta tåget till en plats med en gondol och inga pister. Låter det lite som
Japans La Grave eller? Dessutom ska vi få bo hemma hos hans gode vän
Aki. Låter hur trevligt som helst.
Jag ska försöka återkomma med fler uppdateringar under resans gång.
KEEP EATING SUSHI
Johan
THE NORTHERNER
THE NORTHERNER by Catherine Cookson
I longed for the spring
After the winter gales,
And sleet and snow
And muddied feet;
And when it came, it
Quickly passed,
And summer followed;
And that was fleet.
Then autumn brought
Me thoughts of wind
And tangy air;
And as a dream forgotten,
I awoke to the beauty of trees,
Stark and bare,
Of branches lashed with
Sleet and rain;
Of racing cloud and raging sea;
AND MY SPIRIT ROSE AND
BID ME GREET THE WINTER,
WHICH WAS PART OF ME.
Freeride, Ski to the Max in Nax
var det dags att kolla vad skidområdet hade att erbjuda. Vädret hade vi
slutat oroa oss för eftersom vi hade haft sådant flyt hittills.
Mycket riktigt så vaknade vi till en molnig soluppgång. Frukosten var som
tur försenad. Dom var nog inte vana att ha gäster på hotellet.
Idag var alla gäster på benen igen efter gårdagens skavanker. Mannen som
sköt ut sig igår fick trots det bära Alpine Legends specialsydda mössa som
delas ut för dåligt uppförande, stavfelet.
Efter ett antal släpliftar som sett sina bästa dagar och en kortare promenad
stod vi på Mont Nobles topp och spanade ut över den ospårade nordsidan.
Nu skulle de veckans sista svängar läggas. Självklart så hade molnen precis
skingrats och solen värmde återigen upp våra kalla näsor.
Bagarn visade var skåpet skulle stå och körde snyggare än på länge. Vi som
var med höll dessutom på att tappa hakan när han lite senare tog luft ett
par gånger. Dessa skutt var dock inte tillräckligt stora för att fastna på bild.
Efter den obligatoriska bäckravinen som avslutar alla legendariska åk i
Alperna så hamnade vi på en slingrig bergsväg mellan Nax och Vercorin.
Eftersom jag för länge sedan hade degraderats till bloggare så lämnade jag
allt ansvar till Bagarn. Som ni ser på bilden så hade faktiskt alla släppt taget
och försvunnit åt olika håll.
Det var då den dök upp, dalens enda taxi med tillhörande original till chaufför.
Han hade till och med den där obligatoriska glipan mellan jacka och jeans.
Bagarn hade självklart förbeställt den sedan tidigare. Nu ska det bara bli
spännande att se hur han redovisar det handskrivna kvittot som chauffören
skrev på baksidan av ett gammalt uttagskvitto. Räknar med att det kommer
ett samtal från ekonomichefen.
Jag måste bara få avsluta med ännu en bild på taxin. Dom har gott själv-
förtroende i Nax. Hur ska man annars förklara texten på skidboxen? Skid-
orter som Val d'Isère, Cortina, Nagano och Vail förpliktar eller hur?
Efter denna taxiresa så fanns det inte så mycket mer att ge. Benen var slut
och vi åkte tillbaka till hotellet för en snabb dusch innan vi svängde ner till
Martigny för en avslutande Pizzalunch. På vägen ner fick vi höra från diverse
alporter att vädret hade varit helkass i veckan med stark vind, plusgrader,
stängda liftar och allmän dekadens. Känns som att vi hade valt rätt ställen.
Hoppas ni har haft glädje av bloggen denna vecka. Verkar upplägget lagom
oseriöst så är det bara att haka på nästa år. Det finns många pärlor kvar att
upptäcka.
Vill även passa på att tacka våra underbara gäster för bilderna. Vår egen Nikon
kamera är på reparation efter att produktionsavdelningen av någon ouppklarad
anledning "tappade" den i backen.
KEEP SKIING
Johan
Freeride, fjärde dagen med lite annorlunda förutsättningar
dag. Badet i de varma källorna hade gjort susen för våra trötta ben. Idag
skulle vi gå stort. Solen sken på Gemmipasset och ryggsäckarna var packade
med det nödvändigaste.
Det skulle dock inte bli den mest minnesvärda skiddagen i våra skidkarriärer.
Inte snömässigt i alla fall. Det började med att en i gänget kände sig lite
krasslig och kastade in handduken redan på väg till liften. Sedan var snön
allt annat än bra. Amerikanarna på östkusten skulle kanske i bästa fall kalla
den för "very hard packed powder".
Vi gav oss i alla fall i kast med bestigningen. Då upptäcker vi att stighudarna
på vissa inte helt håller måttet. Det blir mycket fix och trix innan vi till slut når
passet som ska bli starten på dagen.
Solen värmer hårdare än någon annan gång denna vecka och Bagarn tar
det svåra beslutet att avbryta dagens aktiviteter utanför pisten. Vi skulle utsätta
oss för alldeles för mycket risk om vi fortsatte.
Det är då jag som lunchansvarig får hoppa in och styra upp det hela. Vi tar
oss tillbaka till skidområdet i en stil som inte skulle platsa i någon skidtidning.
Som tur är så skiner solen fortfarande och vi slår oss ner på Alpengruss
soliga playa.
Efter en stärkande Bratwurst så gör vi en demokratisk omröstning om
eftermiddagen. Ewalds förslag vinner och vi blir beordrade lite klassisk
österrikisk formationsåkning i pisten. Inte helt säker på om Bagarn gillade
upplägget, men han fick snällt inrätta sig i ledet.
Vi lyckades ta oss tillbaka till byn och packade återigen ihop våra prylar innan
bussen rullade tillbaka ner i dalen. Nu var det dags att ta ett beslut om var
vi skulle tillbringa sista natten och den avslutande skiddagen. Bagarn och
jag slog våra mindre kloka huvuden ihop och bestämde oss för ett riktigt wild card.
Någon som har hört talas om Nax? Trodde väl inte det. Efter ett par telefon-
samtal så hittade vi lediga sängar på Hotel Mont Noble. Än en gång så sitter
vi och dricker öl med sanslös utsikt över Rhônedalen. Vi är alla överrens
om att det är så här ett Alphotell ska se ut. Nu är det bara att hoppas på att
snön är lika bra som den är vit.
KEEP SKIING
Johan
Freeride, dag 3 med sol, puder och bad
och det fanns ingen tid att förlora. Efter en god natts sömn så var det bara
att sparka igång.
Inga sura miner en sådan här dag, trots att det var den kritiska tredje dagen.
Statistiken säger att de flesta benbrott inträffar denna dag.
Vi packade ihop våra prylar och styrde minibussen mot ytterligare en av
byarna i Val d'Anniviers, St. Luc. I liften på väg upp så fick jag ett telefonsamtal
från en av grabbarna i Free Radicals filmteam. Dom hade sett vår bil och
undrade vart vi var på väg. När dom hörde att vi var på väg till St. Luc så blev
det även deras val. Det kändes enligt deras egen utsago, tryggt att Alpine
Legends skulle dit, för då är det garanterat bra snö där.
Dagens första topp som skulle bestigas var Bella Tola på drygt 3000 meters
höjd. Tråkigare utsikt kan man starta dagen med.
På toppen var det inte bara Bagarn som blev nästanreligiös. Kändes som
om vi lyckades spana in de flesta av Alpernas 4000meters toppar.
Det var inget bråk om vem som skulle åka först i dag heller. Det fanns snö
så det räckte om man säger så. Även detta åk hade en sådan där märklig
förmåga att aldrig vilja ta slut.
Här är det Holmvik som ger sig iväg för att utforska det vita guldet. Vi andra
kan bara vänta på vår tur och njuta av utsikten.
Vi fick användning för stighudarna idag också. Två gånger klistrande vi på
dom för ett par kortare promenader. Där emellan lyckades vi klämma in
ett lite brantare åk ner till dammen bakom Schwartzhorn.
Efter dessa strapatser så var det en sen välförtjänt lunch som serverades
uppe i Chandolin. Efter mycket pasta, ett par espresso med tillhörande
blåbärspaj bestämde vi oss för att vi var klara med Val d'Anniviers för denna
gången. Vi sladdade tillbaka till St. Luc och hoppade in i minibussen till
tonerna av Kiss gamla hit Detroit Rock City. Det har blivit tradition att köra
den på högsta volym när vi lämnar en välskidad ort. Den röda bussen rullade
ner till Rhônedalen för att sedan svänga höger genom skogen in i den tysktalande
delen av Schweiz.
Vi tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av en riktigt lyxig after ski och var gör
man det bäst om inte i Leukerbads varma källor. Musklerna blev genast
gladare och vi är redo för morgondagens äventyr. Bagarn sitter i soffan och
myser, så något trevligt ska det nog kunna bli.
KEEP SKIING
Johan
Freeride, den legendariska andra dagen
över Val d'Anniviers medan vi åt frukost och energinivån var inte på topp. Vi
tog det lite extra lugnt och promenerade i sakta mak mot liften. Men så fort vi
steg in i kabinen så började det spricka upp. Solen började skymta i horisonten
och molnen skingrade sig. Bagarn började le från öra till öra och humöret steg.
Vi kollade av utrustningslistan, lavinsändare, vatten, choklad och stighudar. Allt
var med och det var bara att ge sig av till toppen för lite hederlig booting.
Vinden friskade i när vi närmade oss toppen, men Ewald hade blivit lovad
ospårad puder så det var egentligen ingen som var orolig.
Väl uppe på toppen så var det bara att spana in linjevalet. Inte det svåraste
jobbet denna dag då hela dalen ner mot grannbyn Vercorin låg ospårad.
Jag hade inga större problem med att njuta av den fjäderlätta snön. Åket
ville aldrig ta slut och jag tror vi åkte nästan i en hel timme utan att korsa
några andra spår.
Även Henke verkade njuta av åket. Det blev ett antal high fives innan vi var
nere i dalen.
För att ta oss de tre sista kilometrarna till Vercorin så var det bara att klistra
på stighudarna. Inga större bekymmer för Bonden som njöt av den vackra
skogspromenaden. Jag tror att vi alla lyckades se färska spår av Dahuer.
Efter en snabblunch bestående av Rösti och Käseschnitte på toppen så
var det bara att spänna laggen på ryggsäckarna igen. Nästa topp skulle
erövras och jag tror att det var en av de vackraste och luftigaste klättringarna
någonsin. En knapp timme senare kunde vi peka spetsarna mot Grimentz
igen.
Vi hade lovat våra gäster två saker inför denna dag, Ewald hade blivit lovat
ospårad lössnö och det var ju redan avklarat. Den andra grejen var att Henke
skulle ta luft. Vi hittade en passande gammal lada med lagom takhöjd.
Själva uthoppet gick bra men det finns vissa detaljer att slipa på när det
gäller landningen. Hade bilden tagits någon sekund senare så hade ni sett
en sprattlande Henke med hjälmen djupt begraven i snön.
Dagen kan väl sammanfattas med den här bilden på Ewald när han visar
hela garnityret. Idel stora leenden hela dagen. Nu får vi se var vi hamnar
framöver. Nya önskemål är på väg in. Jag vet inte om det är all klättring idag,
men högst på önskelistan nu står bad i varma källor. Får väl se vad vi kan göra
åt det.
KEEP SKIING THE TREES
Johan
Grovjobbet avklarat i Lenzerheide
Förra veckan var vi tio Legendguider som samlades i den Schweiziska
Världscupsbyn Lenzerheide för att förbereda för en stor grupp gäster. Johan,
Anna, Bagarn, Mike, Chris, Karin, Cia, Hasse, Jossan och jag. Efter en
benhård förhandling delades förberedelserna upp emellan oss och Cia,
Mike, Jossan och jag fick göra grovjobbet. Vi skulle köra runt och kika på
restauranger i det östra systemet. Slitsamt. Det borde vi hinna innan lunch.
Och innan dusch och klädbyte. Och innan färden skulle gå till Zurich och vi
skulle möta de första ankommande gästerna.
Det hade snöat i närmare 36 timmar och bara systemets nedre liftar var
öppna. På väg upp hände nu fyra fantastiska saker samtidigt. När blir det
så? 1. Kabinbanan till toppen på högsta berget i Lenzerheide systemen,
Rothorn 2861 möh, öppnar mirakulöst. 2. Vi kommer med den första kabinen
till toppen. 3. I kabinen står ägaren till superhäftiga Hotel Kurhaus, Giancarlo,
som undrar om vi vill åka med honom och hovmästaren Katharina. Giancarlo
är född och uppväxt i byn så detta är hans bakgård och lekplats. 4. Samtidigt
skingras molnen och himlen blir den blåasteblå. Jackpot!
Cia och Jossan i förväntansfull väntan på kabinen som just börjat gå.
Giancarlo visar oss kantarellställe efter kantarellställe...
Vi är 6 åkare som lägger 6 spår. Mike, Jossan och Giancarlo garvar i kapp.
Jossan och Mike beslutar att vi hoppar över lunchen.
Cia flyter fram i allt det vita som aldrig tycks ta slut. Beslutet att även hoppa
över dusch och klädbyte har aldrig varit lättare.
Trots att fler åkare har hittat upp på berget nu kan vi inte sluta. Efter detta åket
sitter mitt leende i hela veckan.
Med flera minuters marginal möter vi våra gäster på Zurichs flygplats. De är
sååå varmt välkomna!
Ibland har man tur! Tatiana
Freeride, nu är vi igång
Årets upplaga av January Freeride är igång. Tror det är sjätte året i rad som
vi kör detta upplägget. Ett gäng glada och välbekanta ansikten mötte upp
på Zürich flygplats igår. Det var våra kära Falköpingsfreeriders Henke, Holmvik
och Bonden. Dessutom dök ett par av våra cruisers från vår Hurtigrutentripp i
våras upp, Ewald och Thord. 
Skumpan var kall och uppskattad medan vi rullade vidare till Martigny där
Bagarn stod och skakade tänder utanför Agipmacken. Det var tydligen stängt
och han hade inte fått sin espresso. Nu var vi äntligen fulltaliga och resan
kunde gå vidare mot vårt första etappmål, Grimentz i Val d'Anniviers. Bilvägen
upp är inget för höjdrädda, men väl framme är det bara att njuta av den
välbevarade arkitekturen i Grimentz, som flera gånger röstats fram till
Schweiz vackraste alpby.
Vi checkade in på mysiga Becs de Bosson och sov gott första natten innan
det var dags att ge sig i kast med skidåkningen. Nu skulle det visa sig om
det var en felsatsning av Falköpingsligan att ställa upp med de fetaste skidorna
som går att uppbringa på marknaden. 
Thord visade att gammal är äldst genom att lägga några riktigt fina svängar
i skön stil. Vädret var helt ok och trots att det inte hade snöat på en vecka så
sniffade Bagarn upp riktigt bra snö till oss.
Vi hade även bestämt oss för att ta med stighudarna denna gång för att kunna
ta oss länge bort från systemet. Trots att det var premiär för en del av gänget
gick första dagens promenad lysande. Det blir nog inte sista gången på resan
vi använder dom.
Efter lunch lättade molnen ytterligare och vi kunde njuta av den storslagna
utsikten. På andra sidan Rhônedalen ser ni den gamla alpklassikern Crans
Montana.
Även undertecknad lyckades hitta lite orörd snö på vägen ner till after skin.
Vi avslutade skiddagen i grannbyn St. Jean med en stor stark efter ett
storslaget åk som började med fantastiska förhållanden och avslutades
med lite mer fostrande snö. Vi var alla överrens om att det var en perfekt
start på veckan och att benen känner sig redo för mer.
Medan jag sitter här och skriver så har Bagarn varit ute på byn och bokat
upp middagsrestaurangen. Känns lite nervöst för eftersom det brukar vara
mitt område. Blir det lyckat så får jag väl sadla om och bli bloggare på heltid. 
KEEP SKIING
Johan
