Kick Out i Frankrike
Nu kan vintern börja. Helgen som gick samlade vi våra kära guider under
Peffes ledning i Annecy för att fira av året som gått, och samtidigt ladda
batterierna inför kommande äventyr. Tyvärr så kunde inte alla komma
loss, men vi var tio starka Dahuer som anlände på torsdagen för att nästan
omgående gränsla ett gäng Tour de France hojar.
Det visade sig att vi skulle tillbringa ganska många timmar och mil på
cykelsadeln de kommande dagarna. Drygt tio mil blev det säkert, medan
min bakdel tyckte att det var närmare det dubbla. daHultberg visade
snabbt var skåpet skulle stå och var den (ä)nda som kom upp på den
första bergsetappen. 
Efter närmare fyra mils cykling den första dagen så visade Peffe upp en
av sina lokala skidorter. Jag varken vill berätta eller kommer ihåg namnet
på området, men drygt 700 fallhöjdsmeter i kombination med nordsida
brukar vara en lyckad kombination. Kan nog bli en sväng hit till vintern.
Cia och Jossan njuter av sommaren i sittliften.
Väl uppe på toppen så möttes vi av en oslagbar utsikt. Jag förstår inte
varför inte fler människor besöker Alperna under sommaren. Minst
lika förföriskt som på vintern. Vi checkade in på en hytta som skulle
vara vår bas det första dygnet. Passade även på att genomföra ett par
konferenspass med gänget. Världens vackraste konferensrum eller?
Om man inte tyckte att solnedgången var tillräckligt vacker...
... så var det bara att vänta på soluppgången som inte var mycket sämre
den.
Efter frukost gav vi oss iväg på en liten vandring. Erik och Chris rekar
skidbara linjer inför vintern.
Kombinationen av sol, berg och dessa människor är som det bästa Kinder-
ägget i hela världen. Omöjligt att inte må bra under dessa omständigheter.
Sedan var det bara att cykla ner från berget igen och se vad Annecy
hade att erbjuda. Första stopp var självklart ett ställe som serverade
Kronenbourg och Crêpes.
Men dagens fyspass var inte över ännu. Varje fredag kl. 20:00 spärras
gatorna i Annecy av för att invaderas av 300 människor på inlines och
stan förvandlas till ett rullande jippo. Var ju tvunget att testas.
Varken Anna eller Lian hade haft hjul under fötterna förut, men klarade
galant av den dryga milen.
Nästa dag blev tack och lov lite lugnare med badliv och legendarisk picnic
vid sjön. Alla ingredienser är inhandlade på den lokala matmarknaden
i Annecy.
Diverse vattensporter skulle provas och båtar införskaffades.
Cia dominerade på vattenskidorna
medan Chris och Erik hade lite mer problem med seglingen. Fattar inte
hur fransosen vågade släppa ut en göteborgare och en schweizare vind
för våg i den starka blåsten. 
Eftermiddagen avslutades självklart med den mest franska sporten av
de alla. Ett parti boule som jag och Chris gick segrande ur.
Vi var alla mer än nöjda so far, och förstod inte hur Peffe skulle kunna
toppa detta inför avslutningen. Men självklart hade han ett ess kvar i
rockärmen, nämligen Palace Beach som ni ser i bakgrunden.
Gudomlig fransk mat med halvtaskig service i makalös miljö fick avsluta
vår helg. Precis som det ska vara i Frankrike eller hur?
Om ni inte har varit i Alperna under sensommaren så har ni det kvar på
listan över "to do"resor.
Hör av er till oss på Västmannagatan om ni behöver tips.
KEEP LONGING FOR THE WINTER
Johan
Fullsatt på Gugglan!
i Col d´Olen mellan Gressoney och Alagna, på den Piemontesiska sidan
av Monterosas liftsystem. Planen var att njuta en lunch hos de alpina legenderna
hyttdirektör Alberto och vinkällaransvarig Francesco, men döm om min
förvåning när jag möttes av fullsatt (och knäpptyst) uteservering till toner
av klassiska mästerverk.
Vi vet att Rifugio Guglielmina är populär på vintern, ni som varit där känner
till dess charm. Även ett besök sommartid är väl investerad tid. Just denna
dag i augusti så var det många som tagit kabinen upp eller till fots anlänt
för att lyssna på konsert på 2880 möh. Av lunchen blev det inget för min del
denna gång...
Pappa Franco hade i alla fall tid att hänga med mig över en kaffe och han
såg ut att stormtrivas i minglet på terrassen.
En tur över skidsystemet från dal till dal är häftigt även på sommaren, tar lite
mer tid, men det är väl det som är poängen. Hann konstatera att bygget av nya
toppkabinen till Punta Indren ser ut att gå framåt och bör öppna till vintern.
Fuskade upp mot Bettaforca med lite liftåkande, och det gjorde ju inte ont
att kasta ett dahu-öga mot Salzadalen och den massiva Lysglaciären.....
Lunchen? Jorå, de gör goa mackor hos Elisabetta på Salaticaféet också!
These boots were made for walking!
/Signor daHultberg
Bröllopsyra
Sommaren börjar gå mot sitt slut och jag är tillbaka på kontoret i
Stockholm igen. Sista veckan blev en orgie i bröllopsfester.
Efter att ha lämnat det underbara Stryn så bar det av till Mölle i Skåne.
VDn skulle gifta sig med sin Clara. Efter närmare ett år av förberedelser
så var det egentligen bara vädret som kunde ställa till det, men efter regn
på förmiddagen så sprack det självklart upp lagom till vigseln i kyrkan.
Alpine Legends ställde upp med ett starkt lag. Förutom Lian, Henrik Nilsson
och Henrik daHultberg på bilden så var även Peffe och Skogis med och firade.
Inte ett öga var torrt. Det blir inte mycket vackrare än så här eller hur?
Eftersom båda Clara och Erik är gamla brantåkare så kändes det självklart
med lite skidutrustning till drinken.
Sedan var det dags för middag och dans med magisk utsikt och en välregisserad
solnedgång. Med tanke på Eriks matintresse så var det ingen som blev
direkt överraskad över att maten var utsökt.
Efter några dagars vila hemma hos föräldrarna i Skåne så var det dags för
nästa bröllopsfest nere i Alperna. Två av mina schweiziska vänner, Roy och
Sandi bestämde sig för att bjuda in till fest bland bergen. Jag värmde upp
med en cykeltur vid den vackra sjön Zugersee.
Fick sällskap av den alpina hunden Jil som passade på att ta ett svalkande
dopp.
Sedan bar det av upp till Engelberg för att få lite närkontakt med mina favorit-
berg. Hahnen är nästan lika vackert som på vintern.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Efter en kväll med glada vänner så
lyckades jag gå med på en simtävling mot Dani på Okay-shopen. Jag är en
talanglös simmare, men Dani hade precis varit i USA och opererat om sitt
knä. Eftersom han hoppade på kryckor så tänkte jag att det finns kanske en
chans till vinst. Det var inte mycket till simning och vi fick ta en paus halvvägs
under det 70 meter långa racet.
Tro det eller ej, jag lyckades faktiskt kamma hem segern med en armlängds
marginal. Min första och största seger i karriären.
Jag hann även med en grillkväll med några av mina bästa Alpvänner innan
det var dags att flyga tillbaka hem till verkligheten. Vill man uppleva en legendarisk
skiddag i Engelberg så är det stor sannolikhet att det blir många skratt om
Roy, Chris, Högi och Dani är närvarande.
Sommaren börjar närma sig sitt slut och vi flyttar nu fokus mot vinter. Hör av er
till oss om ni har några önskemål om legendariska skidresor till vintern. Eller
kom förbi på en kaffe på Västmannagatan i Stockholm. Kontoret är öppet.
KEEP SWIMMING
Johan
På jakt efter Tomme (de chevre)
och en turist
på jakt efter den mytomspunna osten Tomme de chevre.
De cyklade och vandrade i många timmar längs den vackra sjön och högt
upp i bergen för att söka efter dess ursprung
Väl uppe på drygt 1750 meter över havet hittade de en stig som ledde över
hiskeliga klippor och annat farligt till den söta lilla getfarmen. I dalen i
bakgrunden kan man ana Albertville...
Med välkomnande hundskall och porlande vatten nådde vi den lokala
ostbutiken
Efter ett visst förhandlande kring våra goda intentioner fick vi komma in till
det allra heligaste, nämligen ostkällaren..
Här insisterar vår stolte ciceron och ostmästare Francis att vi ska smaka på
de 5 olika ostarna han gör. Tomme de chevre, chevrotin, chevre frais m.fl
variationer på temat getmjölk. Han förklarar att han bor här med sina getter från
juni till oktober och mjölkar sina getter morgon och kväll och att vissa ostar
måste göras med en gång och andra kan vänta eller hur det nu var..
För er som vill veta mer om ost så rekommenderar vi boken
Vem snodde Osten?
Micke o Peffe på ostjakt
Trekking på legendarisk led!
fyra veckor per år som det är mycket folk i Champoluc. De andra två är
nyårsveckan och karnevalsveckan. Men förutom lite trafikstockning på
den nylagda kullerstenen utanför Hotel Breithorn, så var det bara den
lilla liftkortskön som väckte uppmärksamhet. Väl uppe på berget var det
åter lugnet som satte sin prägel.
Dotter Julia tog snabbt täten, mamma Valeria höll ihop truppen på mitten
medan jag och morfar Eugenio tog kön. Vallhunden Noah var som vanligt
överallt. Vi tog liften upp till mellanstationen Crest för att nå den legendariska
vandringsleden som trampats i hundratals år mot lunchmålet Mascognaz!
Inte för hårt för små barn och äldre deltagare men ögonbedövande vacker
slingrar sig stigen lätt upp och ner, men mest längs med berget, genom
en varierad barrskog, mjukt gröna ängar och över skummande vita forsar.
Efter en timmes vacker vandring når man så nästa dalgång och den lilla
walserbyn Mascognaz på 1820 möh.
Hotellet är fullbelagt under högsommaren och deras lilla restaurang serverar
en sagolik Grigliata mista. Blandad grilltallrik. En Pinot Noir och lite Polenta
till det så blir alla nöjda! Denna magiska institution för välmående, där för
övrigt undertecknad gifte sig och firade bröllopslunch för fyra år sen, drivs av
Rocco och hans stab.
Efter lunchen bar det av nedåt längs den klassisk vandringsleden som sedan
urminnes tider bundit ihop Mascognaz med huvudbyn Champoluc. Vi börjar
med att fylla på vattenflaskorna bredvid den lilla kyrkan från 1600-talet.
Detta var en tur som passade hela familjen. Hela Ayasdalen kryllar av små
sköna turer för alla där man kan ha som mål att landa på nån av alla trevliga
matställen som finns runt om på berget, rifugios eller på agriturismos.
Kanske nöjdast av alla var dagens guide Julia Hultberg, som sjungandes
tog täten från start till mål. Dagen efter ska hon upp på hög höjd och tälta
en natt med pappa, dvs jag.
Gröna berg till folket!
//Stolta pappa Henrik
Tour de France i Aostadalen!
Svårt att inte imponeras när man ser världseliten i cykel ge sig ut i
Hannibals fotspår, för att ta sig an två klassiska bergspass. Först upp
från Martigny i Schweiz, över Stora Sankt Bernardspasset, sen ner till
italienska Aosta. Fortsatt full spätta upp genom Aostadalen, vänster
i kurorten Prè St Didier, för att mata sig över Lilla Sankt Bernardspasset
och sen i allsköns ro (ca 100 knyck) rulla ner till Bourg St Maurice. Åter
på fransk mark. Självklart var jag på plats i första kurvan upp mot La Thuile.
Danska barnfamiljer, fulla norrmän, svettiga britter, tokladdade amerikaner
och en och annan Tour-biten svensk väntade tålmodigt bland italienarna
i ett somrigt Aostadalen. Men innan killarna med de stenhårda vaderna dök
upp fick vi utstå ett par ton give-aways kastade på oss, go-go flickor och en
samling mer eller mindre fascinerande skapelser på fyra hjul, med skränande
högtalare, som försökte få oss köpsugna...
Jag "däckade" nästan av leda vid anblicken av denna kreativa farkost....
Efter en espresso på närmaste bar och en snabb titt på inrättningens flat-
screen kunde jag konstatera att italienaren Pellizotti vunnit bergspriset och
nu låg och tokkörde upp mot Morgex i kamp med ryssen Karpets, och när
helikopterns hovrande närmade sig var det dags att ansluta sig till massan
längs asfalten igen. Och inom några minuter var de första tävlande på
ingång.
Jag lät kameran göra så mycket den kunde av de 20 sekunder som täten
tog på sig för att passera mig, kurvan och sen försvinna igen. Men det balla
var att den enda gång jag tittade upp så tittade jag Lance rakt i ögonen....
Eye-balling Armstrong alltså.... Inte illa. 
Det tog grabbarna ungefär lika lång tid från Stora Sankt Bernard på cykel
till Pre St Didier som det brukar ta för mig med bil. Och då brukar jag inte
fega i kurverna allt för ofta....
Runt kurvan och så vidare en dryg höjdkilometer uppåt berget. För dig med
det där lite extra känsliga off-pistögat så har du säkert konstaterat att det är
det klassiska extremåket på Marbré-glaciären man anar i bakgrunden...;)
Over and Out! /Henriko
Kråkenes Fyr, extremt och lutande
bestämde vi oss igår för att göra en liten söndagstur. Söndagsturer har varit
ett stående inslag i Strynsommaren de senaste åren, men denna sommaren
har det varit lite sämre på den fronten. Kråkenes har varit på tapeten ett par
gånger och nu blev det äntligen av.
Jag och Lian fick med oss Anita, Asbjörn och Björn Inge på utflykten, packade
bilen och siktade på staden Målöy ute vid kusten. Efter det så var det bara
att följa den slingrande vägen så långt ut mot Atlantkusten som möjligt.
Vägen blev smalare och smalare innan vi till slut gjorde en sista vänstersväng
upp till fyren.
Väl framme så fylldes hela kroppen av storslagenhet. Snacka om att vara
ett med, och beroende av naturen. Nu var vädret i och för sig hyfsat när vi
var där. Ingen direkt vind men ändå ganska rejäla vågor. Värdinnan på
Kråkenes berättade att vi bör komma tillbaka i november efter några dagar
med stormvindar från nordväst. Då sköljer vågornas skum upp över byggnaden
trots att den ligger nästan 50 meter över havet.
Vi parkerade bilen och gav oss ut på en liten vandring i det magiska landskapet.
Fick en del vibbar av att vara i Skottland, men detta var faktiskt ännu vackrare.
Vi tog oss över några små fjäll innan vi gick ner till den lilla kyrkan och hamnen
i Kråkenes för att kolla in hur man över huvud taget kan få för sig att lägga till
med båten här.
Väl nere i den lilla småbåtshamnen så blev vi inte mycket klokare. Kan inte
vara många dagar om året som det går att lägga till här. Förklarar kanske
varför kyrkogården är så välfylld och ligger precis i närheten.
Tror ni att dessa träden har varit med om ett par vindpustar från Atlanten?
Inte ens Lian som är känd för att bada i de flesta lägen vågade hoppa i denna
gång. Fruktansvärda naturkrafter samtidigt som de hade en stor dragningskraft
på oss.
På vägen tillbaka så sprang vi självklart på ett gäng Dahu-får. Verkar som
att det finns fler arter i Norge än i Alperna.
Hemma vid fyren så dukade vi upp en rejäl buffé av räkor och vitt vin.
Sedan var det bara för Lian att gå upp på en klippa och vänta in lite orgeltoner
medan solen gick ner i väster strax innan midnatt.
Efter lite frågesport kröp vi till sängs och somnade in till vågornas brus.
Vi vaknade av att regnet piskade mot fönstret men det hörde liksom till.
Sällan har väl regn och rusk passat bättre. Kråkenes Fyr kan varmt rekommenderas
och passar perfekt för mindre grupper som behöver komma bort och prata
lite utan livets vanliga måsten. 15 sängar står till förfogande.
Mindre än två timmar senare så sitter jag nu här hemma framför brasan på
Graff igen medan regnet fortfarande öser ner.
KEEP VISITING LIGHT HOUSES
Johan
Gesunda, Dalarnas cykelmecka
Förra veckan gav vi oss av till Dalarnas cykelmecka, Gesunda. Det var jag
och Uffe som teamade upp med ett gäng goa Göteborgare. Vi åkte förbi Leksand
och Siljansnäs och jag har aldrig sett så många röda hus med vita knutar
samlade på ett och samma ställe. Det måste gå bra för falurödfärgen i de
här trakterna. Efter ca 3,5 timme svängde vi av mot Gesundaberget,
..som också ligger granne med Tomteland.
Väl framme flyttade vi in i vår nya fina stuga med utsikt över Siljan och Sollerön. 
Morgonen därpå laddade vi med en stor frukost innan vi gav oss ut i regnet.
I Gesunda finns 14 cykelspår i olika svårighetsgrad. Det är allt från byggda
banor till skogsspår med fyndiga namn som "Skogsmys" och "Älgspyan".
De flesta av oss var nybörjare och vi hade riktigt kul när vi hoppade oss nerför
Magic carpet och Xelerator som är fina släta banor med hopp och velodromer.
Sämre gick det nerör den mer tekniska Malin Lindgren där vi ramlade oss ner åt
alla håll. 
När liften sedan stängde på grund av regnet så roade vi oss med att öva
hoppning, här är det Elin som tar luft.
Regnet hade omvandlat vissa spår till bäckar och vi var allt annat än torra
framåt lunch. Lunchen intogs på topprestaurangen där vi fick en god buffet
med grillat och kaffe för 95 kr. Atmosfären är skön och avslappnad. Den fina
utsikten sägs ha 3 stjärnor i Guide Michelin, men den utsikten fick vi tyvärr
aldrig se eftersom det regnade konstant. I Borlänge kom det 85 mm på en dag!
Här är hela gänget samlat och det var bara glada miner trots regnet. Enligt
Johan Bylund är detta framtidens sport och kicken man får när det flyter är
ungefär densamma som vid ett fint puderåk. Att down hill dessutom både är
kul och funkar trots stora mängder regn gjorde att vi var extra nöjda med att
vara just här och cykla istället för att göra något annat väderberoende.
Här är Rebecka och Elin inne i loungen där vi drack te och åt mackor vår sista
dag. Elin och hennes tjejkompisar drog vidare till Vansbro för att simma en
del av Vansbrosimmet och vi åkte hemåt. 
På väg till Dala Järna kom det upp en vanlig vägskylt med varning för lösdrift
och några kilometer senare stötte vi på dessa kossor som var ute på drift
mitt på 90-vägen. 
Vi stannade till hos Bengt "Bössan" Bössfall, på Ryggåstugan i Dala Järna och
fick senaste nytt samt kaffe med hembakta kakor : )
Vi är redan sugna på att åka tillbaks till Gesunda så vi får väl se om det blir en
favorit i repris till hösten.
Cykla lugnt
/Anna
Vandring i Stryn
är verkligen en otrolig sommar med fler soldagar än vad någon kan minnas.
Jag vet inte om det beror på växthuseffekten eller El Niño. Vad det än är så
gillar jag det. För att njuta av vädret idag så tog jag och Lian oss en tur in i
den vackra Erdalen för att få känna på lite lutande terräng.
Egentligen så är det vackert nog där vi parkerade bilen, men vi bestämde
oss för att ge oss ut på lite hederlig norsk fjällvandring.
Målet med turen var att ta oss till Erdalssätra, men vi kände oss i fin form och
bestämde oss för att fortsätta lite längre.
På vägen stötte vi på ett gäng Dahu-kossor. Det vanliga är att de har kortare
ben på antingen höger eller vänster sida, men här hittade vi den mycket
sällsynta arten med kortare framben.
Vi passade även på att reka lite framtida skidåk. Lite sent på säsongen nu,
men vi vet att detta är åkbart. Den tyske legenden Frank Hesse har kommit
ner här på snowboard.
Lian visar vägen med starka ben och vi tar oss långt in den öppna dalen.
På vägen tillbaka kunde jag inte hålla mig från att knäppa ytterligare en bild
på det vackra Oppstrynsvattnet. Den gröna färgen gör att till och med jag får
lust att hoppa i. På andra sidan sjön ser ni Flo. Där dukas det upp till 60års
fest senare ikväll. Med tanke på all galenskap jag har sett tidigare på Flo så
kan det nog bli en legendarisk tillställning. Vet ni förresten hur många ifrån
Flo-släkten som var med på planen och spöade Brasilien i fotbolls-VM 1998?
KEEP HIKING
Johan
2 x 40års fest i Stryn
och husägarkollegor Erik och Jax firade dubbel födelsedagsfest. Hela veckan
gick åt till festförberedelser med Henke som byggledare.
Vår gamla lada blev ombyggd till dalens bästa pub och fick namnet Bob Bar.
Björn Inge Flo kom med förra sommarens mest uppskattade leksak och jag
fick visa upp mina färdigheter genom att röja upp runt ladan.
Henke och Lian posar på vår nybyggda bänk. Legendariskt mästerverk av
legendariska skidor. Dynastars Arno Adam måste fortfarande räknas som
de vackraste skidorna genom tiderna.
Sedan var det klart för fest. För första gången var vi alla husägare samlade
på Graff samtidigt. Jax, Erik, jag och Japan-Johan.
När det gällde valet av DJ så var det inga svårigheter. Gaute "DJ Gore
Tex" Skåre kallades in och levererade som vanligt.
När väl gästerna anlände så blev det ett mingelparty av sällan skådat slag.
Vi räknade in 70 gäster till middagen och sedan trillade det in några extra
till dansen.
Tommen och Lian var där...
...liksom Unni och Truls. Truls var för övrigt outstanding snyggast klädd.
Hela outfiten kommer från Moods of Norway.
De lokala bönderna ställde upp med ett starkt lag. Jan Erik, Björn Inge, Asbjörn
och Ingolf njöt i fulla drag.
Asbjörn och Anita verkar nöjda med den provisoriska utebaren.
Sedan dansades det helt till solen gick upp igen. Vi kunde glatt konstatera
att gården håller för en stor fest. Nu är det bara att ladda batterierna för nästa
stora begivenhet i dalen, fiskefestivalen på Hjelle den 25e juli. Har ni inte varit
i Stryn förut så kan den varmt rekommenderas. Det finns kanske inte så
mycket snö kvar att åka skidor på, men trevlig stämning garanteras.
KEEP CELEBRATING BIRTHDAYS
Johan
I Ötzi's fotspår
En legendarisk vandring med början i Garmisch Partenkirchen, i södra Bayern
Redan första kvällen åkte vi vidare till Lermoos med det lilla yttepytte tåget
som rundar Zugspitze Tysklands högsta berg, som liksom många andra
höga berg delas med grannlandet, i detta fall Österrike.
Efter en natt på 900 möh på norra sidan Alperna börjar vår vandring söderut
över Wetterstein. Efter 4 km får ryggorna åka lift medan vi går upp till Ehrwaldalm
för egen maskin.
Utsikten blir vackrare ju högre upp vi kommer.
Här ovan en av två vackra bergsjöar på vår väg upp till kvällens härberge
på 1906 meter
Coburger Hütte. God tysk ordnung i Österrike med numrerade bord både ute
och inne. Filtarna på logementet är vikta enligt noggranna regler.
Man kan välja mellan fyra olika frukostar men nåde den som kommer med
fel färg på sin frukostbiljett. Och våga inte dricka kaffe i te muggen..
Vår vandring tar oss över drygt 2200 möh för sedan gå ner till 900 möh och
upp igen till Simmeringalm på 1800 möh. Nudelsuppe, Wienerschnitzel och
Apfelstrudel.
Nästa morgon går vi genom vindpinade grannar ut på en alltmer spektakulär
kam.
Och framför oss ligger nästa topp Tschirgant 2370 möh
Vandringen på kammen är vackert som bara den och från Tschirgant har vi
hög och fri sikt åt 3 håll. Arlberg i fjärran väst, Ötztal och Pitztal i söder och i
norr kan vi ana Via Claudia Augusta, den äldsta kända vägen över Alperna.
Vägen ner från Tschirgant är brantare än väntat men gruppen är van och
hänger som apor i den fasta repen.
Till lunch får vi sällskap en en blivande Dahu ?
Efter dagens vandring tar vi bussen genom Ötztal förbi Sölden hela vägen
till Vent.
Från Vent börjar den seriösa vandringen som tar oss genom allmer spektakulära
landskap. Inte helt olikt Rapadalen ?
Från Vent går vi upp till hüttan Martin Busch 2501 möh som har sitt namn
efter en legend i den Tyska Alpinföreningen (DAV -Deutsche Alpen Verein)
för en bättre snabblunch. Efter vår sansade måltid går vi vidare upp till Similaun
hüttan på 3019 möh. Pigga glada lämnar vi våra säckar och tar oss vidare
upp till Tisenjoch där vi hittar en pyramid vid fyndplatsen. 3210 möh. Det
synnerligen värefulla fyndet av den välbevarade kroppen skapade en smärre
gränstvist. Efter att geologer och geografer gjort sina mätningar kunde man
konstatera att fyndplatsen ligger 92,56 m på den italienska sidan gränsen. 
Kamvandring på drygt 3000 möh på gränsen mellan Österike och Italien
Fyra dygn i sovsalar utan dusch skapar vissa behov. Hotel Den Gyllene Rosen
i den lilla söta byn Karthaus eller Certosa erbjöd magnifikt romantiska rum
med hjärtvikta dunbålster.
Varm dusch, 5 rättersmiddag, dunbolster och en makalös frukost kan få vem
som helst på topphumör.
Att det regnade hela vår sista dag spelade ingen roll
En vacker fuktig stig på mellan 1246 och 1413 möh förde oss på 2 timmar
från det inre av Schnalstal till Naturns.
Hela vår vandring syns på panoramakartan ovan. Lermoos vidare till höger
om Fernpass över Wetterstein och över berget Simmering mellan Telfs och
Nassereith mot Imst. Buss via Ötz och Sölden till Vent. Över Similaun ner till
Vernagt, Unser Frau till Karthaus. Nästa dag över Katharina Berg till Naturns
vidare till Merano.
Vår vandring från Alperna nordsida till dess sydsida var över. I Ötzi's fotspår
Ett besök på det arkeologiska museet i Bolzano kändes givet men vår förvåning
var stor när vi upptäckte en timmes kö utanför ingången.
Ötzi är större än Mona Lisa
Läs mer på
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1493
Peffe
Stryn utan skidor
med mig av utbudet av aktiviteter som vi har sysselsatt oss med. För de
flesta är Stryn synonymt med Europas bästa sommarskidåkning. Det
påståendet är förvisso sant, men det finns så oändligt mycket mer att göra.
Det gäller bara att använda sin fantasi. Efter att ha haft mina fem bästa
vänner från Engelberg på besök så fick jag tänka till lite extra eftersom dom
var trötta på snö efter den bästa Alpvintern i mannaminne. Skidåkning var
absolut inte att tänka på.
Då det finns minst lika mycket vatten som snö i Stryn så är en liten RIB-tur
i Nordfjorden aldrig fel.
Om man är lite mer än normalintresserad av flygplan kan en utflykt med Rukas
till närmsta flygplats rekommenderas. Jag har inte helt förstått tjusningen med
"plane spotting" men Rukas var nästan gråtfärdig av lycka.
Lite hederlig havsörns-safari är aldrig fel. Denna rackaren mätte nästan tre
meter mellan ögo..., förlåt vingspetsarna.
En lite manligare aktivitet är att åka till Lissjebygda med en motorsåg och
en traktor för lite hederligt skogsarbete. Fälla träd är mer action än man kan
tänka sig.
Jag vet inte vad lerduveskytte heter på schweizertyska, men som tur är så
behöver man inte prata med gevären.
Eftersom man kan åka skidor mitt i sommaren så funkar även ett klassiskt
parti hockeyspel utmärkt.
En underskattad idrott som inte får glömmas bort är blindfotboll. Garanterat
mest underhållande för åskådarna. Två blinda spelare och en seende coach
per lag och du skrattar mer än någonsin.
Nu var ju vi bara grabbar på tur denna gången, men skulle det finnas kvinnligt
sällskap så funkar det säkert att slå ihjäl några timmar bland äppelträden
på Flo. Romantiskt så det förslår.
Denna aktiviteten är lite mer explosiv och inget vi egentligen rekommenderar
på egen hand. Men om ni tjatar ordentligt och kommer under rätt tid på
säsongen så har vi mobilnumret till Otto Boom.
Nu behöver man inte fylla dagarna med en massa aktiviteter. Det går minst
lika bra att bara bjuda in ett gäng vänner till grillfest och stirra in i en brinnande
lägereld med en kall Ringnes i handen.
Ska dock tillägga att vi avslutade schweizarnas Norgevistelse med lite mer
action, eld och bomber i Oslo. AC/DC bjöd upp till legendarisk konsert inför
44 000 lyriska fans på Valle Hovin.
KEEP SUMMER CRUISIN´
Johan
Konferens i Stryn
Nu har vi äntligen fått det bekräftat. Stryn är ett optimalt ställe att förlägga sin
vårkonferens på. För många har det funnits en hel hög med anledningar till
att inte åka till Stryn. Här ska jag försöka bemöta och argumentera mot dem.
Påstående 1. Det tar för lång tid att ta sig dit.
Svar 1. Det tar en timme att flyga till Oslo och en timme med inrikesflyg vidare
till Sandane. Flygplatsen är kanske inte lika stor som i Zürich, men bra mycket
vackrare.
Påstående 2. Kaffet i Norge är för blaskigt.
Svar 2. Det kanske inte håller italiensk klass, men med Ruths hembakade
lefser och denna utsikten så kan man kanske ha överseende med detta.
Påstående 3. Det tar för lång tid att åka buss på de dåliga vägarna.
Svar 3. Skit i bussen, hyr in Even "Viper" Flo och Frode "Ice Man" Briksdal
för lite RIB- transfer istället. Snabbare och bra mycket trevligare.
Påstående 4. Norrmännen är så hurtiga och kan inte njuta av livet.
Svar 4. I så fall är inte våra fiskeguider Furen och Nedre Floen norrmän. Ser
inte direkt stressat ut att fiska på Flofjället eller hur?
Påstående 5. Maten är inget vidare.
Svar 5. Åk till Hjelle Hotel och testa den tyske kockens grillbuffé. Om ni mot
förmodan inte skulle ändra uppfattning så kan ni även testa fiskmenyn på
Restaurang Bryggja nere i Stryn.
Påstående 6. Det regnar alltid.
Svar 6. Visst kan det regna, men solen skiner ganska ofta.
Påstående 7. Norska damer är söta och trevliga.
Svar 7. Har inget att invända.
Påstående 8. Det är ganska vackert i Norge.
Svar 8. Ja. Hur man än vänder och vrider på det påståendet så är det helt
korrekt.
Påstående 9. Alpine Legends gör bara skidresor och det enda guiderna kan
är att åka skidor.
Svar 9. Vi älskar bergen men gör resor till all sorts lutande terräng. Av och till
så pratar vi även om hur stor fisk vi har fångat.
KEEP FISHING
Johan
Skidsäsongen har börjat, i Stryn
långtråkigt utan dom, men eftersom vi ska ha gäster här till helgen så är det skönt
att veta att man slipper gå till toppen.
Här kommer en liten sammanfattning av livet i Hjelledalen den senaste veckan.
Dahubussen är på plats med vår Base Camp, Graffhuset i bakgrunden.
Utsikten över Hjelledalen är lika magisk som vanligt. Henke klarar inte ens
av att titta in i kameran.
Lian rekar skidbara linjer från toppen av Dalsnibba på 1500 meters höjd.
Detta räknar vi som en svensk topptur eftersom man inte behöver gå en
enda meter. Bilvägen går hela vägen upp till toppen. I Geirangerfjorden har
kryssningsskeppen redan börjat anlända från hela världen.
Henke lyckades få till några fina svängar på vägen ner från Dalsnibba i den
fina sommarsnön.
Medan jag själv hittade ett vackert vattenfall att svänga runt.
Även grillsäsongen har startat på ett förträffligt sätt. Johannes hemlagade
hamburgare måste tillhöra de bättre i Norge.
Jossan och Pene-Lene väljer självklart att skölja ner maten med ett glas väl
avkylt Rosé.
Som jag nämnde i början så har även liftarna öppnat på fjället och trots en
vinter med lite mindre snö än vanligt så räcker det och blir över för att göra
oss glada.
På vägen ner mot baksidan så får vi det bekräftat ytterligare en gång. Jossans
teknik funkar lika bra på sommarsnö.
Åket avslutades nere vid Björnstjerne Björnson-svängen. Legenden säger
att den välkände författaren och diktaren satt på denna stenen och fick massor
av inspiration till sina verk. Om det var just här han skrev texten till Norges
nationalsång "Ja, vi elsker dette landet" vet jag inte, men att det är magiskt
instämmer vi alla helt i. Henke sitter och funderar ut några nya rader till sin
självbiografi.
Efter skidåkningen är det nästan obligatoriskt med en after ski på Folvens
Pub, Einetappen. Johanna som driver det lilla klädmärket www.najo.ch har
precis lanserat en kollektion med solbrillor. Verkar som att många av gästerna
gillade designen. Försäljningen gick som öl i solsken.
Senare på kvällen var det dags för reklamfotografering av Najos nya prylar
på Hjelle. Vackrare plats för man leta länge efter. Här är det Henke och Pene-
Lene som ger sig på ett vågat lyft.
Blev lite sur när jag fick veta att jag varken platsade som modell eller fotograf,
så tog jag på mig ansvaret att skjuta "behind the scenes"-bilderna. Tror faktiskt
att mina bilder blev dom bästa.
Eftersom vi har som mål att hitta alpina legender så kunde jag inte motstå
att lägga in en bild på två av Stryns mest omtalade personer. Bud och Ivis,
som med sina 20 säsonger var på Stryn absolut tillhör denna skaran. Nu
kanske dom inte utmärker sig på fjället så ofta längre, men kicka boll och
njuta av livet kan dom fortfarande.
Sommaren i Stryn har alltså börjat och jag måste bara tillägga att vi har haft
en otrolig tur med vädret. Det händer faktiskt att det regnar ibland. Nu får vi
hålla tummarna för att våra gäster i helgen får lite sommar och sol de oxå.
KEEP SUMMER SKIING
Johan
Vespa, vingårdar, Slow food och berg möter hav!
i maj. Vespasafari, Baroloprovning, slow food-lunch, slott, capuccino, aperitivo,
färska hasselnötter, tryffelsalami, gelato, grappa, Fiat 500-orientering, pastakurs,
bad, lek och skratt. .Ett litet nätt utdrag av de två första dagarna på denna
nyskapade temaresa. Dessutom runt 30 graders värme och blå himmel
gjorde inte saken sämre. Vår glada 15-mannagrupp kunde inte annat än
kapitulera och lyfta på hatten för den grön-vit-röda charmen...
Inte utan att själv hålla på att tappa hakan trots mina rekresor, så stod vin-
rankor och sevärdheter som spön i backen under dag 2. Känslan av att
susa fram i 80 knyck i nedförsbackarna var inte helt olik känslan av en
nypistad manchester i alpens land. Sen med ett gäng störtsköna gäster
svischande runt omkring en med leenden från öra till öra hjälper ju till att
påminna en om att man förmodligen har världens bästa jobb....
Uppför och nerför mest hela tiden borgade för säkerligen ett par tusen fall-
höjdsmeter, (som vi i skidbranschen gärna snöar in på....) När dagen var
över hade vi avverkat 13 mil och ett antal berömda platser som t ex. Barolo,
La Morra, Pollenza, Serralunga, Canale och mjukade upp våra trötta rövar
i poolen på det numera kultförklarade Agriturismo/hotellet Le Querce del
Vareglio.
Dag 3 inleddes med en Fiat 500-orientering. För maximal team-building
pressade vi in runt 4 pers i en kalle anka-bil gjord för cirka 4 italienare, dvs.
cirka 2 st. normalfeta vikingar. Detta tillsammans med den tryckande hettan
gjorde att vissa kartläsare lätt tappade lokalsinnet och en bil höll på att
hamna i grannstaden Asti, fem mil bort.
När allt var klart och råvarorna inköpta på den lokala marknaden så dukades
det upp till ytterligare en rejäl 4-rätters lunch. Allt slank ner under den heta
solens gång och värmen och välmåendet växte i takt med våra svällande
magar. Vem har sagt att vi jobbar med bantningsresor.... :)
När väl vinprovning och slow food fått göra ett sista fullmatat intryck, blev
det dags för lite regional förflyttning. Siesta i bussen och två timmar senare
befann vi oss på andra sidan bergskedjan Appenninerna där de branta
klipporna dyker rakt ner i det ljumma Medelhavet. Rapallo blev vårt stopp
för natten och efter en bastant fiskmiddag (jo de kan laga mat i Ligurien oxå...)
så vaknade vi upp i ottan för att ta första båten mot det mytomspunna Portofino....
Väl framme så kände vi att lite kaloriförbränning eventuellt kunde vara på
sin plats så här dag 4, så vi tog en rejäl vandring upp på det lilla berget
och till fyren utanför Portofino. Tror att det blev en glass också innan badet
och den sagolika vyn över det turkosa havet och den löjligt pittoreska lilla
hamnen blev det som fastnade på näthinnan innan det var dags att avsluta
denna kanske återigen "best-ever" resa.
Keep eating!
Love all, serve all. /Henrik
Finbesök från Lenzerheide
Cecile Zwinggi och Jana Sadowski. Det gav mig en bra anledning att ta
en långlunch idag och tillsammans med Cia ta med tjejerna på en liten
kajaktur.
Vi begav oss till Svima vid Pampas Marina och blev tilldelade två tvåmanna-
kajaker. Detta rekomenderasdes till allt annat än proffs för att förebygga
ofrivilliga bad i vattnet som fortfarande bara är 5-8 grader varmt.
Jana och Cia har fått flytvästar och kjolar och Jana är därmed redo för sin
första paddling ever.
Vi tog Kungsholmen runt och hann därmed med lite Stockholms sightseeing
på vägen. Här är vi vid stadshuset.
Halvvägs stannade vi till vid Mälarpaviljongen för ett lunchstopp. Det var en
välbehövd paus efter ganska stark motvind på Riddarfjärden.
Jana var mycket nöjd med lånet av en av våra Peak jackor och extra nöjd
för att hon hade ett Alpine Legends märke på armen.
Cia var också nöjd med sitt märke, men kanske ännu nöjdare över den
goda salladen.
Vi var ganska ensamma på pontonen som var nydekorerad med fina och
kreativa blomlådor.
Efter en kopp kaffe på maten fortsatte vi varvet runt. Här är Cecile och Cia
på väg mot Västerbron.
Sen var det dags att cykla tillbaka till kontoret och börja ordna lite inför morgon-
dagens afterwork.
Hoppas vi ses där!
/Anna
En tripp till Zermatt, ett sista åk i Laub och ett dopp i sjön
I Engelberg träffade jag Oskar Enander som var på puderjakt och jag föreslog
att vi skulle ta en tripp till Zermatt och världens mest fotograferade berg
Matterhorn. Byn ligger högt på 1620 m med skidåkning ända upp till 3800 m.
Här finns 14 toppar på över 4000 m så det är riktigt högalpint med många
storslagna glaciärer och enligt mig dom vackraste bergen i Alperna. Vi blev till slut
sju personer som styrde kosan till Zermatt och vi fick en skön roadtrip. Jag
hann samtidigt hälsa på mina gamla säsongskompisar Carolina Södermark och
Lucy Wilson som nu spenderat över 15 säsonger i Zermatt. 
Det var lite off-season känsla i byn och snön var inte den bästa, men vi hade
ändå riktigt roliga dagar i Zermatt mycket tack vare sällskapet. Efter en liten
hike på kammen mot Stockhorn glaciären fick vi några hundra meter puder
innan vi kom till ett minst sagt utmanande lager med bristande skare som
var täckt med en dm puder. På eftermiddagen blev det några blötare åk i
Garten Backballs på Klein Matterhorn sidan.
Vi åt frukost hos Carolina och fick påhälsning av övriga gänget Mike, Rita,
Drew, Sandra med Oskar som hade med sig två "modeller" fransmannen
Patrick Vaugnat och amerikanen Matt Reardon. 
På torsdag kväll kom vi tillbaka till Engelberg för att få njuta av säsongens
sista skidåkning för mej fredag 24 april. Här är det Uffe Lindblad som kör
Laub i vårsnö.
I dalen var det nästan sommar och vi tog oss till Luzern och åkte
ut på Vierwaldstätter see. Här är kapten Jon, Oskar, Clint och Anna Adolfsson som har
lämnat baren på Hoheneck under sommaren till fördel för Nachbar i Luzern.
Jon och Oskar vågade sig på ett dopp i sjön som är 214 meter
djup. Det är hit allt smältvatten från bergen kommer så det var inte jättevarmt....
Det känns bra att ha fått krama ur de sista pralinerna ur denna säsong.
Nu är jag åter i Stockholm och redo för sommaren.
/Anna
80-talet är tillbaka
att fira av ordentligt men en riktig retrodag. Tror att det är fjärde året vi kör
detta tema och intresset bara växer. Gamla neonkläder och pommes frites-
skidor plockas fram och vi åker och festar oss genom en hel dag.
Samlingspunkten var som vanligt vid dalstationen och stämningen var på topp.
Lasse Larsson poserar framför några av våra skidor. Själv körde jag på ett
par gula Völkl P10. Det tog några svängar innan jag fick in tekniken, men efter
ett tag så förstod jag varför dessa skidor blev så populära.
Matz och Esthi var de sista att dyka upp och vi kunde räkna in 23 pers som
åkte upp mot Titlis.
Uppe vid Stand var det dags för den första disciplinen, nämligen formations-
åkning. Shane satte tempot och vi andra följde med så gott det gick.
Ingen 80-talsdag utan Hubba Bubba. Anna och Karin visar hur man blåser
bubblor.
Denna gruppbilden började riktigt bra...
...för att sedan avslutas lite mindre estetiskt.
Vi hade också en Powder 8 tävling som jag och Matz gick segrande ur.
Här är det Esthi och Simi som visar upp sitt åk för publiken.
Det är viktigt att fylla på vätskeförråden när man åker skidor. Lägligt nog så
var det sista dagen som tältet på Jochpass hade öppet och all mat och dryck
var gratis.
Efter att vi hade druckit upp vårt självförtroende så var det dags för hoppupp-
visningen. Matz visar att de gamla freestyle-takterna sitter kvar.
Shane vinkar glatt in i kameran och visar samtidigt upp 80-talets iPod, den
klassiska kassettspelaren.
Engelbergs egen skidfotograf Oskar Enander visar hur man pumpade puder
på 80-talet. Trots en magisk vinter i Alperna och sex veckor i Alaska så var
detta enligt Oskar den överlägset bästa skiddagen denna säsongen.
Skiddagen kan sammanfattas med denna bild. Tror inte att jag har garvat
så mycket på länge. Sedan fortsatte festen på Eden med afterski innan vi
gick på Ski Lodge för buffé och dans. En riktigt legendarisk dag.
KEEP DOING SPREAD EAGLES
Johan
Hårdrockers
uppböjd topp. De flesta skidmärken har någon eller några sådana modeller
i sin kollektion. Men nu har den ultimata skidan kommit, en rockermodell
med Gene Simmons från Kiss på. Måste helt enkelt vara den bästa och
vackraste skidan genom tiderna, hårdrockern.
Kan stolt berätta att jag är ägare till dessa skönheter.
KEEP ROCKIN'
Johan
Monterosa, Alagna, Freeride Paradise, den 17:e april 2009!
Den 17:e april 2009, 2 dagar kvar till den mytomspunna skidalpinisttävlingen
Trofeo Mezzalama och gårdagens halvmeter ska spåras upp. Klarblå himmel,
noll vind och -1 grad på toppen kändes som skapliga förutsättningar.... Dock
känns det minst lika märkligt att man stänger liftsystemet på söndag den 19:e.
Bassa Bettolina hette första åket, sen ett i princip ospårat Olendalen ner
från Guglielmina till mellanstationen Pianalunga i Alagna. Raskt upp till
Salatipasset efter det och lagom till att nå toppen innan nån annan, för att
få öppna Balmadalen från Stolemberg-couloiren. Klockan hinner bli 12.00
och det är fortfarande kallsnö på nordsidorna. Sagolika svängar och lycko-
vrål fyller Balmagrytan!
Hasse kan inte låta bli att garva sig igenom de sista svängarna på öppnings-
åket i Balman. Löjligt fina förhållanden. Men neråt 1700 väntade den lite
tyngre snön och tämligen trög spårning en sisådär 5 km tillbaks till Alagna.
Väl nere väntade energipåfyllning på ett soligt Caffé delle guide på Alagnas
torg. Helt otroligt att nå byn på 1220 möh på skidor så sent som den 17:e
april. Vet inte varför men i Italien har man även fredagen den 17:e som oturs-
dag (som om det inte räckte med den 13:e....) Inget vi kände av denna dag!
Tack vädergudarna, Monterosa och alla goa gäster för en sagolik säsong!
Den bästa jag kan minnas sen jag kom hit första gången -93. Lovar inget,
men det kan bli lite stighudar även nästa vecka, vi skulle förmodligen kunna
hålla på med sånt en bra bit in i juni.... / Henrik
